2 — ———— FTolkfriheten i Sverige. Då man i några tidningar och i somliga kretsar icke sållan förnimmer yttranden emot våra s. k. radikala, som jemföras med de radikale i fråmmande lånder och anses lika sarliga för samhållet, lika förhatliga för dess trogna vånner, som utlandets revolutionårer, tro vi det löna mödan, att taga beskaflenheten af den folkfrihet, som hår söker att utbilda sig, i öfservågande, helst åtskilliga synas hysa den hemliga förhoppningen, att genom talet om de radikalas öfverdrifter samt nödvändigheten att förekomma och hämma dem, kunna uppskrämma ordningens och det lagbundna samhållets försvarare till benågenhet för verkliga inskrånkningar i den bestående friheten, eller åtminstone till böjelse att hindra denna frihets naturliga utveckling. Att åfven hår i landet finnas personer, som yttra orimliga och mot samhållsordnirgen fiendtliga låror, bör icke våcka förundran i en tid, då dylika blifvit med det största ösverslöd förkunnade uti andra lånder, men svenska nationen år nog lycklig att hvarken kunna fatta eller omfatta dessa låror. Det år endast genom den håtskhet emot de lyckligare lottade samhållsklasserna, med hvilken dessa låror uppstufvas, som de kanske våcka någon uppmärksamhet hos den depraverade delen af hufvudstadens befolkning, men sådant innebår hvarken någon framgång för sjelfva lårorna, eller någon fara för samhållet. Tvertom förenar det opinionen hos allt förståndigt och hederligt folk, och detta eger i Sverige lyckligtvis en ofantlig majoritet, till ett oöfvervinnerligt motstånd mot de falska lårorna. Om de derföre öfverlemnas åt sin egen okloka eller föraktliga verksamhet, skola de snart falla i glåmska. Grunden får dessa åsigter hemta vi af sjelfva folkfrihetens natur i vårt fådernesland. Den har föga likhet med folkfriheten i de revolutionåra lånderna. Den år alltför mycket. håfdvunnen, för att behöfva föra en eröfrares djerfva och förolåmpande språk. Den kånner sina urgamla råttigheter. Svenska nationen vet att den eger att sjelf beståmma sina bördor. att sjelf deltaga i den största delen af lagstiftningen, ehuru nationens rått bevakas af representanter, som till en del mera representera vissa klasser och interessen, ån sjelfva nationen. Men den saknar likvål åfven under nuvarande representationssått icke förmåga att göra sig hörd; och medvetandet håraf betryggar nationen för hvarje håftig stridslystnad. Svenska folket fordrar förbåttring i sina samhållsinstitutioner, upphåfvande af vissa privilesier, som under tidens lopp blifvit oråttvisa, samt afseende på sin fattigdom samt oförmåga att båra tunga bördor för en onödig och skadlig statslyx; men dessa fordringar