Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1850, sida 2

I j AM d11 VIVLL Uttaldd I 1011II dl CW dIillechUuCcment till regeringens begåran af ett anslag till subsidier åt Montevideo. Fyra sådana amendementer hafva blifvit föreslagna af krigiskt syfte, och ett för freden d. v. s. stadfåstelsen af Leprodourska fördraget. Jules Favres amendement, enligt hvilket regeringen. skall uppmanas att betrygga Orientaliska republikens oafhångighet, förkastas med en svag majoritet. Man anmårker, att Thiers röstar för amendementet. Områstningen öfver Rances amendement, enligt hvilket krigsoch marinministerierna skola anvisas 10 mill., för att understödja de emellan argentinska och franska republikerne svåfvande underhandlingar, förblir 3 gånger oviss. Thiers och en del af yttersta högran rösta derför; men högran och centern rösta deremot. Det måste skridas till omröstning genom namnupprop. Utaf 627 voterande åro 315 röster för att taga Rancs förslag i betraktande, 312 deremot, hvilket imellertid presidenten förkunnar med den anmårkning, att irringar låtteligen kunnat ega rum, hvilket kommer att visa sig vid sammanstållningen af de voterandes namn. De öfriga amendementerne förkastas. Församlingen åtskiljes kl. 6. — Måtet den 2 dennes. På dagordningen står lagen om folkskollårarne. Diskussionen vånde sig kring den formella frågan, om lagen skulle företagas till ögonblicklig vidare behandling, hviket undervisningsministern begårde, eller den skulle underkastas de vanliga formaliteterna och hvila, tills den stora organiska lagen om undervisningen blifvit förhandlad, hvilket var det katholska partiets påstående. Undervisningsministern Parieu förklarar, att en del församlingars farliga tillstånd genom många skollårares vanvettiga låror icke medgaf något uppskof och att man oförtöfvadt måste tråda imellan, för att icke låta dem, som skola undervisa ungdomen, förderfva henne. Den stora undervisningslagen, hvilken man ju kan företaga till behandling så snart LaPlatafrågan och budgeten blifvit afgjorde, år en lag, som fastmer har afseende på framtiden. Hr Mols förklarar, att han och hans vånner skulle rösta för den speciella lagens oförtöfvade behandling, så snart det bara blef sastståldt på hvilken dag den allmånna undervisningslagen skulle förekomma. Ur Parieu förklarar då, att regeringen alls icke har någonting deremot, att församlingen beramar en viss dag för undervisningslagens behandling. Förgåkes! Då det skrides till omröstnins. blir ministerns begåran förkastad derigenom, att 312 jakande röster stanna emot 312 nekande. — Det beråttas att Thiers, då han ester denna votering lemnade sessionssalen, Sskall hafva yttrat: -Frakrike ligger i dyen.Oaktadt det dubbla nederlag, ministeren I lidit i folkskollårareoch La Patafrågan, antages dock för sannolikt, att den icke aftråder. Efter en belgisk tidning meddelas hår nedan i korthet hufvuddragen af sammanhanget med La Plata-frågan. För några år sedan tog Oribe afsked, som president för republiken Uruguay, och den lagstiftande församlingen stadfåstade detta hans steg. Kort tid derefter ångrade Oribe hvad han gjort, och ville åter såtta sig i besittning af makten, men landet önskade då icke mera hans herravålde. Han fick till svar, att hans afskedsansökan blifvit ingifven och antagen samt att man icke mera kunde komma tillbaka till den saken. Oribe förband sig då med Rosas, president för den Argentinska republiken, och begynte att belägra Montevideo, hufvudstaden i Uruguay. Hvad nu Frankrike angår, blef det nödsakadt att intervenera i striden till följe af de många handelsinteressen, det åger i detta land, och det skydd man år skyldig den stora mångd Fransmån, som åro bosatta på Montevideos gebit och emot hvilka Rosas och Oribe föröfvat de största våldsamheter. Änskönt Frankrike, i förening med England, i 10 år anvåndt sin diplomatiska bemedling, har den dock icke ledt till nägot resultal. Flera konventioner, hvarigenom Montevideos oashångighet garanterades, afslutades med Rosas; men denne har aldrig hållit desamma. Nu år det således fråga, om Frankrike ånnu långre skall tåla denne diktators tilltag, om det skall uppoffra sina interessen på Platasloden, och om det skall öfverlemna sina landsmån åt Rosas och Oribes håmnd, ty de i Montevideo bosatte Fransmån hafva varit de mest oförfårade försvarare af republiken Uruguays oafhångighet. — För Frankrikes handelsinteressen år det dessutom af vigt, att det finnes tvenne oafhångiga stater vid Platamynningen, ty beherrskas den af en enda stat, så kan denna inskrånka sjöfarten eller gynna en eller annan nation på de andras bekostnad.