politiska pligter af, så allmån vigt, att de angå alla menniskor? Höra då icke åfven dessa pligter till pligtlåran, och dertill till den kristna pligtlåran, efter vi icke få antaga någon annan pligtlåra? Antages detta, — och det kan omöjligen förnekas, — så blifver frågan vidare: hvilka åro den kristna pligtlårans egentliga målsmån och lårare, om icke presterna? Eller löpa icke pligterna fara att förfalskas, om de ej åtminstone till sina grunddrag och i första hand framstållas i kristendomens ljus, eller m. a. o. om de framstållas af andra, ån kristligt sinnade lårare? Må man då icke anses hafva haft tillråckligt skål att fråga, i hvad mån vår tröga politiska utveckling, för att icke såga vårt politiska stillastående, kan tillråknas vårt presterskap? Dock till våra presters råttvisliga , urskuldande må hår nåmnas, att det först år i nyare tider, som ett annat betraktelsesått afprestens pligt emot sina medborgare, ån det hittills vanliga, börjat framstå. och vilja göra sig gållande. Alla menniskor åro barn af sin tid. Den kristna politikens pligtlåra har slumrat som ett godt barn i kyrkans moderliga sköte, till dess tiden kom åfven för den att vakna. Nu har den vaknat, stark oeh fullsöfd, och ingen söfver den in sä lått efter detta. Hvad åro de stora fredskongresserna, som nu som båst pågå i verlden, annat ån en uppenbarelse af denna nyvåckta kristliga politik? Sjelfva ropet på vidgade politiska frioch råttigheter, har det icke till sin båttre del ,sin grund just i den kristna frihetslåran, om ån detta rop ty vårr hos många år blott en uppenbarelse af den kalla egoismens demon, icke af menniskokårlekens varma ande. Nu gåller således åfven hådanefter för det protestantiska låroståndet, att se den nya tiden frimodigt i ansigtet, och med det kristliga målet får ögonen — del stora ideala målet — söka på ett praktiskt sått, d. v. s. progressivt, mot detta mål framflytta sordringarne, och dermed utveckla åfven den politiska delen af frihetsoch pligtlåran både för sig sjelfva och för sina medborgare. Folket fåster, sårdeles i de protestantiske lånderne, sina blickar allt skarpare på sitt lårarestånd. Det fordrar, att presterne skola gå före och tala ut, rent och fritt, hvad de hafva på hjertat, åfven i afseende på dagens po: litiska frågor. Och vår dfvertygelse år, att våra prester också skola hådanefter, dag från dag, allt mera i detta hånseende skola gå folkets fordringar till mötes. Af de liberala presterne råknas dagligen allt flera. Man skall icke långre, sedan den politiska pligtlåran en gång kommit till tals såsom kristlig pligtlåra, vilja inför efterverlden båra en fortfarande skuld till det bedrösliga förhållandet, som ej långre kan nekas, neml. att den kristliga friheten, ty vårr, allt för långe hos oss dröjt att omsåtta sig uti en någorlunda motsvarande yttre frihetsform. Och huru skulle icke en vida behagligare stållning derigenom i någon mån förberedas åt presterskapet. Hvilken prest med hjerta och samvete har icke långe kånt sig stå i en skef stållning till sina medborgare! Hvem önskar icke ju förr dess hellre att komma ur denna obehagliga, denna falska position! — Men hvem år skulden till denna olycksaliga stållning? — Dock hårom mera utförligt en annan gång.