Article Image
prest icke bör tala annat i politiken, eller omtala mera af kristendomens postulater i detta hånseende, ån man mårker, eller råttare: tycker sig mårka, att de utvårtes maktågande vilja hafva sagdt; det öfriga förtiger man, der man icke rent af antager den förutnämnda o. Gerlachska tydningen; man bår de högsta, de dristigaste frihetslårorne, åtminstone hvad den yttre friheten angår, — tyst i sitt hjerta skrinlagda, likt en skatt, åfver hvars storhet man rädes; man vågar icke en gång derom tala för sina förtroligaste vånner och lårjungar, och man glömmer, att man i detta hånseende handlar just i rak motsats till vår frålsares eget höga och stora föredöme, skildradt i Math. 17: 25—27, sålunda: -Når de (nemligen Jesus, med sina lårjungar) kommo till Capernaum, gingo de, som akattpenningen (tempelskatten) plågade upp: båra, till Petrus och sade: plågar icke eder måstare gifva skattpenning? Då sade Petrus: jo; och som han kom i huset, förekom honom Jesus och sade: hvad synes dig Simon? Af hvem taga jorderikets konungar tull eller skatt? Af sina barn (ordagrannt: afsina söner) eller af de fremmande? s(trålarne, undersåtarne). Sade Petrus till honom: af de fremmande. Då sade Jesus till honom: så åro ju barnen (sönerne) friel! Men på det vi icke skole förarga dem, så gack till hafvet (du som år fiskare) och kasta ut kroken .,... och betala för dig och mig. — För att rått förstå detta stålle, glömme man icke, att just den låran: jag är Guds son, och den dermed noga sammanhångande låran om vårt himmelska barnaskap, — nemligen genom honom, sonen, — var en af Jesu vigtigaste låror. Tillåmpningen och meningen af frålsarens nyss anförda ord synes alltså oförtydbart vara denna: åro vi , Guds, den himmelske konungens, barn, så åro vi, såsom sådane, enligt den kristna principen, frie, åfven utoårtes frie, ja, t. o. m, skattfrie; men, medan och till dess denna frihet går upp i menniskorna, och blir icke blott en allmånt erhånd, utan åfven en yttre, verklig sanning, så låtom oss vara underdånige, arbeta i vår fattigdom, och betala, för att icke förarga dem. Ty utan laglydnad kan intet samhålle bestå och, hvad mer år, icke framskrida; menskligheten går fram allena under lydnaden för bestående öfverhet, nemligen inom det gebit, der denna öfverhet eger att befalla. — Nu inses, att det mål, som hår omtalas, — absolut skattfrihet sör sönerne — är ett idealt mål, såsom Jesus brukade att i hvarje fråga framstålla det ideala mälet, och summariskt sammanfattade det, då han sade: avarer fullkomlige såsom eder himmelske fader fullkomlig år.Men en kristens stråfvande efter målet hår i verlden, ja, åfven sådane kristnas, som långst hunnit, år dock alltid blott ett närmande, aicke att jag det fattat hafver, eller alloredo fullkommen år, men jag far derester, att jag det fatta må. Så kommer ock skattefrihetsfrågan att långe förblifva blott ett mål, hvartill vi dock genom successif skatteminskning och en allt billigare fördelning af skatterne, allt mera kunna och böra såsom kristna nårma oss. Hår se vi nu alltså ett exempel på lårofrihet, ja, på den allrahögsta lårofrihet, midt under en ganska despotisk styrelseperiod, gifvet af sjelfva måstaren, och som framståller, huru han på en och samma gång var underdånig lagen, i det yttre lydig verldslig öfverhet, och huru han tillika underviste lärjungarne om Guds barns ideala frihet i den förevarande rent af politiska, frågan, — en frihet, hvartill de hafva, att oupphörligen nårma sig hår i verlden. Oaktadt detta exempel och andra dylika, tiga presterna öfver alla frihetslåror, i afseende på det yttre lifvet, och detta tillochmed inom konstitutionella samhållen, sådane som Sverige, der det genom sörsynens synnerliga nåd redan långe år hvar medborgares i lagen förvarade råttighet, och deremot svarande pligt, — presternas inberåknad — att i tal och tryck fritt uttala sanningen. Eller hörer den politiska sanningen kanske icke till presternas område, utan till något annat, t. ex. till juristernas? Det år en sanning, som icke af våra kristliga lårare skall jäfvas, att man hittills ansett presten böra afhälla sig från all politik, notabene, så vida den kunde anses stå i strid med öfverhetens kånda eller presumerade, förmodade, vilja. Denna sats har man lyckats så inprågla, och den har blifvit så allmånt antagen, att man i detta hånseende fi:ner temligen få olika tånkande prester; och kan man derföre i sådant afseende stålla presterskapet på samma linea med militåren. Men utom på, oftt dom HA . ep —

11 januari 1850, sida 2

Thumbnail