fått råda, så skulle hela menniskoslägtet gått ogift, likasom hon sjelf. Det fanns dock två personer, som hon gerna skulle velat gifta bort, och det var — sig sjelf och sin bror. Det förra kunde numera icke låta sig göra, och det sednare hade genom Hjalmars obeslutsamhet hittills icke velat lyckas. Mamsell Sabina, inkonseqvent i detta, liksom i mycket annat, hade ofta uppmanat sin bror att skaffa sig ett förmånligt parti, ty hon började tröttna vid att förestå hans hushållning — sade hon — och långtade att i ro slå sig ned någorstådes på landet, der hon i fred kunde få låsa romaner och slippa att lefva tillsammans med så många otåcka menniskor. Hjalmar smålog och lofvade att tånka på saken, men det hade ånnu icke kommit långre. De båda syskonen befunno sig, som sagdt år, vid hvardera åndan af skrifbordet, isrigt sysselsatta med sitt arbete. Mamsell Sabina var klådd i ett slags kofta af randigt bomullstyg. På hufvudet bar hon en mössa med temligen smutsiga band. Hennes fingrar voro nedblåckade; hennes mine djupsinnig och begrundande. Hjalmar bar en prydlig morgonrock af storrosigt kattun. På hufvudet hade han en rökmössa af rödt sammet. Hans ansigtsdrag voro