Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1850, sida 2

Hvad beslutar du? frågade Adelaide med rådd, nåstan ödmjuk ståmma. Adelaide — sade Willner dystert, — det finnes icke något val för mig. ... Jag kan, efter den underråttelse jag erhållit, icke öfvergifva dig. ... Men — tillade han bittert — år det såkert, att det år mitt barn, som hvilar under ditt hjerta?i 50 min Gud! — förtjenar jag detta grymma hån? ... Alfred... du år otacksam. ..-. Har du icke varit lycklig i mina armar? Har du icke njutit en sållhet, som endast kårleken kan skånka?Bah;: — sade den unge mannen med en axelryckning — det var en chimere, en illusion, ur hvilken jag långesedan uppvaknat.... Sinnenas rus år icke någon verklig sållhet.... Der det högre saknas, der år kårleken blott en villa, en rosenfårgad dimma, som upplöser sig i — tårar. ... Men — likagodt! Jag har felat, jag så vål som du... och jag skall båra mitt öde med lugn. Men fordra ej mera af mig någon kårlek, Adelaide. . . . Vi skola för verldens ögon vara ett lyckligt par, men i våra hjertan åro vi döda för hvarandra. . . . Jag skall visa dig den yttre aktning, som jag år skyldig min maka, ... men begår icke af mig något vidare, ty jag kan icke gifva dig det.