Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1850, sida 2

möta sin bedragna ålskarinnas blickar, darrande såstade sina egna på marken. -Jag går, — sade Amelie slutligen i det hon nårmade sig utgången af grottan. — Och om du vacklar i din kårlek för mig, Alfred, så löser jag dig från de band, hvilka du sjelfvilligt valde. ... Jag har icke utbjudit mitt hjerta.... Hon gick, stolt och kall, utan att såga ett ord vidare. Alfred och Adelaide voro sålunda ensamma qvar i grottan. Wilklner befann sig i en föga afundsvård belågenhet. 0 vore jag långt hårifrån!tånkte han med skål. Men dertill sanns ingen möjlighet, ty den yredgade ålskarinnan spårrade ingången till grottan, en annan Calypso, för hjelten, som, sikt den Homerus skildrar, vann hjertan öfverallt. Du har då bedragit mig, Alfred! — började Adelaide efter en stunds tystnad. — 0 min Gud! hvad har jag gjort, jag olyekliga!Hon brast i en flod af tårar. (Forts.)