Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1850, sida 2

Willner stödde sig mot ett stenbord, som stod midt i grottan. Han var blek och hans låppar darrade. För ett ögonblick hade Amelie sånkt sin panna till marken, men hon upplyftade den snart åter och såg trotsigt sin rival i de vredgade ögonen. Hon var ock den första, som bröt tystnaden. sAdelaide — sade hon lugnt och utan att förråda hvarken hån eller vrede — ty hennes triumf var ju i alla fall fullständig. — det år icke mitt fel, att du ej förstått bibehålla Alfreds kårlek . . . det år icke mitt fel, om han misstagit sig i i bedömandet af sina kånslor för dig.... Jag vet, att han lofvat dig trohet... och han skall hålla detta löfte, om du fordrar det. ... Men den kårlek, han trodde sig hysa för dig, var en villa. ... Han skall sjelf såga dig det.-Elåndiga! — utbrast Adelaide med vild håftighet — gå hårifrån! . .. Jag har blott ånnu ett ord att såga den nedrige, som bedragit mig. . .. Sedan... sedan skall jag dö.Den ton, hvarmed dessa ord uttalades, förrådde en förtvislan, så sönderslitande, att Amelie för en stund kånde sig intagas af medlidande och Willner å sin sida, ur stånd att