Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1850, sida 1

herrliga Amelie. ... Du har icke besegrat mig genom förförelsens usla konster, utan genom kårlekens egen gudomliga makt. ... O, hvad vi skulle vara lyckliga, om ej detta olycksaliga löfte till Adelaide tyngde min sjål.-Hon skall trösta sig — återtog Amelie. — Tro mig... hon år en vanlig qvinna, stolt öfver sin börd, sin skönhet och sin rikedom. ... Om hon blefve din maka, så skulle hon, når smekmånaden vore förbi, snart ångra, att hon skånkt sin hand åt en man, som hon i sin dåraktiga fåfånga ej skulle kunna erkånna, som sin like. Hon skulle förbanna den passion, som förledt henne. ... Och för öfrigt kånner jag hennes sar nog för att veta, det han aldrig skall gifva sitt samtycke till denna förbindelse.... Du kan tryggt begåra hennes hand och: vara förvissad om afslag. .. Gör det, min Alfred... och du har derigenom gjort allt hvad du kunnat. ... Sedan lemnar du detta stålle ... Och om ett år — det går snart — förena vi oss med hvarandra och lefva, förnöjde med litet, af det vårt arbete inbringar oss. ... Hvad säger du hårom?2Förtjuserska! — utbrast Willner, i det han lutade sitt hufvud mot hennes sköt, — hvem skulle kunna motstå dig? Jag vill göra, som du såger ... ehuru — fortfor han mumlan