Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1850, sida 1

af det intecknades vårde, slår sig till ro i låttja och maklighet samt riktar sig icke sållan på sina debitorers ruin. Och huru många brukare af den svenska jorden, eller innehafvare I af verk och lågenheter åro i den lyckliga belågenheten, att deras gods icke åro graverade af några inteckningar eller skulder, i jemförelse med dem, som i större eller mindre mån egentligen åro ingenting annat, ån förpaktare åt sina kreditorer och derföre vid hvarje företag bundne af beråkningen, huru man på möjligast korta tid skall kunna, utan afseende på framtida mehn eller fördel, erhålla högsta möjliga vinst, för att I:mo kunna honorera råntebeloppen till J isljs som oftast tager hela behållningen, och 2:o erlågga skattebeloppen till staten. Hade kapialisten sjelf icke sunnit sin råkning vid att heldre blott förrånta, ån i ett industriellt företag nedlågga sina kapitaler; så skulle han med större frihet, oberoende och omfattning kunnat ordna rörelsen och just derföre åfven deraf hemta en större behällen vinst, ån den som ensam först måste skatta till kapitalisten och sedan till staten för nöjet af att få vara den förres förpaktare. Hvilade nu deremot skattebördan jemnare på begg es skuldror, så vore dessa olågenheter får rörelsens fortkomst och utveckling i våsendtlig mån håfda — och skattebördorna blefvo ärågliga för begge. Då kapitalisten, som vanligt, finner sig mest betryggad med inteckningar i fast egendom i stad eller på landet; så vore ej heller någon obillighet deruti, att alla sådana inteckningar belades med viss årlig procent, eller ock att råntefoten å sådana lån ej finge öfverstiga ett visst maximum, som vore så mycket under de vanliga 6 procent, att blotta räntan ej öfverstege, såsom nu i allmånhet år förhållandet vid jordbruket, hela den behållna afkastningen. Kapitalisten skulle hårigenom tvingas antingen att föredraga större procent och mindre säkerhet, eller ock mindre procent och fullkomlig såkerhet eller ock egen arbetsamhet och omtanka, att göra sina kapitaler fruktbårande. Håraf vunnes en högst vigtig både statsekonomisk och moralisk förkofran i det svenska samhållet. Detta vore ock en progressiv beskattningsgrund i inskrånktare mening: ej blott sunehafrärem, vare sig med laglig eganderått, om han kan betala sina skulder å sägenheten, utan åfven kapitalisten, inteckningshafraren, som år den egentliga eharen tills innehafvaren betalt honom, finge hårigenom vidkånnas statens bördor och återgålda det skydd, hvarförutan ingendera af dem kan existera och tillgodogöra sig sina tillgångar eller sina arbetskraster. De hittills tungt beskattade blefve naturligtvis lindrade i samma mån, som statsverkets behof kunde fyllas med tillskott af dem, som hittills äro nåstan icke alls beskallade, neml. kapitalisterna. Billigheten kan emot denna reform icke göra några invändningar; men egennyttan år deremot så mycket outtömligare på inkast och verop öfver ett sådant förslag. Når vi tala om inteckningars belåggande med årlig skatt och ej blott med den til ålliga,som eger rum genom skuldsedlars chartering, hvilken slåntagaren alltid sjelf får betala och just derföre borde totalt afskaffas eller likasom bevillningsprocenten honom ovilkorligen tillgodokånnas vid slutliqviden; så mene vi natur