Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1850, sida 1

8 k4 örhållandet, att största delen af skattebidragen år så kallade direkta skatter: det år icke nog med att staten fordrar en del af jordens askastning eller rörelsekapitalet o. s. v., utan allt afseende på den behållning, som jordbruk, nåring eller rörelse lemnar; staten fordrar ock att torplågenhetens brukare skall betala proporlionaliter lika mycket, som den stora godsggaren. Hos utlånningen år förhållandet omvåndt i vissa hithörande delar; -skatterna åro för det mesta indirekta, såsom i England och Frankrike, eller ock helt och hållet indirekta, såsom i Norrige och Nordamerika: staten beskattar all förbrukning af öfverslöds, stundom af förnådenhetsartiklar, som håmtas från sremmande lånder; beskattar mera behållningen, vinsten, sörmögenheten, ån sjelfva det synliga rörelsekapitalet, arbetet, bruttoinkomsten. Denna sednare beskattningsmethod kan ock blifva i hög grad tryckande för folket i massa, om förnödenhetsvaror, dem den fattige icke kan undvara, belåggas med höga införselseller försåljningstullar, hvilket ock till någon del blifvit förhållandet i England samt några andra stater, der. man nog ensidigt hyllar denna beskattningsgrundsats. Den indirekta beskattningsmethoden har dock den fördelen framför den direkta, att skattebördorna aldrig falla så tungt och tryckande, samt derföre icke heller våcka så mycket knot och uppmärksamhet, om de åro råtivisa, men också lika enhålligt och energiskt förkastande, om de alltför mycket störande ingripa i nationens lif och menniskans råttigheter. Så lemna hos oss postverket, lullmedlen, brånneriskatten betydliga belopp till statsverket, utan att folket igemen någonsin deröfver beklagat sig, eller. funnit dessa beskattningar tryckande. Det år också endast genom de indirekta skatterna, som en stat kan uppdrifva sitt budgetbelopp till betydligare summor, utan att alltför mycket stöta de skattdragandeför hufvudet, och derigenom ästadkomma sådana storartade nationalföretag, som flera 100:de mils långa jernvågar till handelns, jordbrukets, nåringarnas, ja! hela samfundslifvets synnerliga fromma, hvilka vi Svenskar ånnu sakna och endast återfinna i de fria lånder, der helt andra beskattningsgrunder följas ån hos oss. I Sverige beskattas ock förnåmligast innehafvaren, arbetaren — han må sitta vid sitt grossörsbord eller bruka några kappland jord —, det rörliga och synliga kapitalet, men ejrkedomen, vinsten, den verklige egaren, hvilka dock i första rummet borde beskattas. Så långe kapitalisten på det beqvåmaste sått förråntar sina kapitaler eller i hemlighet och stillhet öfverråntar dem mångdubbelt, kan han undandraga sig alla betydligare bidrag till statsverkets behof; men vill han blifva verksam och låta sina kapitaler båra nyttigare frukter för samhållet, ån den simpla förråntningen, medelst ingående i företag, anläggningar och nåringar, hvaraf tusendetals medborgare kunna håmta uppehålle och förkofran och hvilka mångdubbla hans förmögenhet mycket fortare ån förråntningen, om de skötas med omsorg och skicklighet; så lånar staten honom ofta nog med så dryga skattebelopp, att han deri åtminstone aldrig ser en uppmuntran att vara verksam, utan snarare en afskråckelse hårför och gömmer derföre allt djupare i kassakistan sina packor af inteckningar till högst 2;