Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1849, sida 1

Det var Danmarks mening, att få en prins af vårt konungahus på Danmarks thron. Derföre skref konungen ett enskilt bref till vär konung och hela Danmark hoppades med förtvilan en trogen hjelp af Sverige. Nu år denna illusion förbi; och icke svenska folket bår i danskarnes ögon skulden, att ingen aktiv hjelp blef lemnad, utan just det höga hus, som af hjelpen skulle skörda mesta frukten. Hade det varit olyckligt för Sverige, att lemna ett aktivt bistånd; nå vål, då var det ju sjelfuppoffrande, att ej för egen fördel kasta ett land i krigets olyckor. Men så döma icke danskarne; de uttyda saken på ett annat sått, som hår ej behöfver omtalas. Nog af, Danmark år tillbakakastadt i armarne på sig sjelf; det förlitar sig numera endast på egna krafter; och tackar visserligen för medlarehjelpen, men kånner också, att det saknar hjelpare i en rått nöd. En lugn, fridsam undergifvenhet utmårker dess sinnesståmning. Detta har jag icke af någon bland den lågre klassen, hvaribland många finnas, hvilka förbittrats i sitt hjerta, utan af de ådlaste och båsta bland Danmarks folk, af personer, hvilka med billighet och sans betrakta förhållandena. at Du vet, att mamsell Fredrika Bremer var hår förra vintern. Hon har gifvit ut en liten bok om sin vistelse hårstådes. Det synes mig