Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1849, sida 2

He lyd SOM 10 )erDet år mer ån af blott sympathi, som vi sysselsåtta oss så mycket med Wirtemberg. I våra ögon år Wurtemberg för Tyskland af lika betydelse, som Piemont och Savoyen för Italien. W örtemberg år för Tyskland på lika vis, som Piemont för Italien, att betrakta som enhetstankans stöd. Italiens öde beror deraf, huru sakerna i Piemont gestalta sig, hvilket håll regeringen i Turin lutar åt och hvarthån den kommer; på samma sått beror Tysklands öde mer eller mindre af Wärtemberg. Hvarje tyskt land har bekommit sin betydelse för det hela. Preussen år tyska enhetens hörnsten. Preussiska regeringen har undandragit tyska enheten sitt stöd, når den i opposition emot henne uppbars af folket; hon lider straffet för denna politiska förseelse. Tillståndet i Baden kan tjena till en allmån låxa, att militåriskt tvång icke år medlet att lugna land och folk. Baiern år Tyskland i smått. Der stå trosbekånnelserna emot hvarandra — ultramontanerne kåmpa emot religionssriheten: ; Ältbaiern och det schwabiska området åro partikularistiska, under det att Franken och Rhenbaiern vilja vara tyska, icke baierska; i Baiern sinnas landsdelar, som förr voro preussiska och andra, som förr voro österrikiska; baierska regeringen har af gammalt velat vara något för sig, och har aldrig bragt det långre, ån att råka i beroende af en hvar, som var i fiendskap med riket. Baierska regeringen vill icke, hvad hon skulle; kan icke, hvad hon ville — och derföre kommer Baiern icke ur flåcken. De sönderklusna thöringska, åfvensom de splittrade hessiska lånderna stråfva till enhet och sammansmältning. Sachsen år genom höga berg skildt från Böhmen, blott genom streck på kartan från det öfriga Tyskland. Dess sjelfståndighet ifrågasattes redan på Wienerkongressen, liksom nu åter år fallet. Sachsen var något, långe regeringen förblef ense med folket. Når i Maj kronan inslog sin egen våg, var Sachsen för sig ingenting mer. Då kom den preussiska — — nu hotar den österrikiska interventionen. Hanover vill vara tyskt; det har redan en gång varit preussiskt, men det vill icke åter vara preussiskt. Ober-Post-Amts-zeitung, hr Usedom och andra röster såga, att tyska folket vill icke enheten, emedan det försmår att gå in på trekonungaförbundets, den nuvarande enkonungaföreningens förslag. Det år icke sannt. Tyska folket vill enheten, ty det ville nationalförsamlingens riksförsattning; men det försmår ministeren BrandenburgManteuffel och dess konstitutionella absolutism; det fruktar daneerne åfven om de bringa skånker; det försmår enkonungaföreningen, emedan den i stållet för tysk enhet bringar söndring. På så sått förklaras hvad som sker i Hanover; på så sått förklaras Oldenburgska och Meiningska landsförsamlingens beslut; på så sått förklaras demokratiens beslut att icke vålja. I Wurtemberg har riksförfattningen af d. 28 Mars blifvit formligen och högtidligen erkånd af stånderna, regeringen och kronan; demokratien i W urtemberg håller fast vid riksförfattningen; om man såger, att rikssörsattningen existerar endast på papperet, år omöjlig; så påminner hon om Spaniens cor tesförfattning af 1812, som dock 1820 bragtes till erkånnande, och derom, att riksförfattningen har mera halt och flera röster, sympathier, tillochmed eder för sig, ån förbundsakten af 1815 och trekonungautkastet, som redan dess egen förklaring blef otrogen. Fasthållandet vid riksförsattningen år för Wurtemberg alldeles detsamma som sasthållandet vid Marsresultsterna. Wurtemberg har lidit mycket under dem Junkerthum,ståndsprivilegierna och den högre adelns kammare. De af nationalförsamlingen beslutade grundråttigheter afskassa ståndsprivilegierna och stadga, att de enskilta försattningarne skola åndras i enlighet dermed. Lagen af d. I Juli d. å., hvilken i båsta form blifvit afgjord emellan stånder och krona, kallar uttryckligen i stållet för den hittillsvarande stånderförsamlingen en församling af folkrepresentanter, hvilken nu trådt tillsammans. Den -förmarsliga-ministeren Schlayer, denna uppriktigt konstitutionella minister, vill icke veta någonting af nationalsuveråniteteris och riksförfattningens erkånnande, går tillbaka till öfverenskommelsefeorien, som förkastades af nationalförsamlingen, (hvars beslut i deras helhet och detaljerne wärtembergska regeringeh erkånt), och som hittills ledt till praktisk oenighet, ofrihet och Tysklands svagli I —