Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1849, sida 1

båttring och sanningens kånnedom, samt att uppvakna och lossas ur djefvulens snara, af hvilken de sångne åro, att göra hans vilja.— Gränslösa tålamod! guddomliga kårlek! långt ifrån att, på ett sariseiskt, egenråttfårdigt sått, yrka ett våldsamt afskårande af en menniskas nådatid på jorden, manar kristendomen i stållet, att hafva fördrag med de onda, med saktmodighet ratta dem, under hopp att sådant skall lyckas; lyckas det, då år den menniskan råddad ifrån djefvulens snara; ja kristendomen uppmanar alla sanna kristna, att fullända en sådan med saktmodighet; och för att gifva en vink till den egenråttfårdige, som uppreser sig emot ett sådant bud, heter det: Se uppå dig sjelf, att icke ock du frestad varder. Att åfven den åldsta kristna församlingen hade samma åsigt angående dödsstraff och brottslingars behandling: finna vi t. ex. hos kyrkofadren Tertullianus (De idololatria, kap. 17.) då han såger: en kristen kan icke emottaga hedniska öfverhetsembeten, ty det år icke troligt att han kan lyckas slippa att anstålla offer — — falla dådsdomar, eller domar dfver infami (de capite alicujus vel pudore) anvånda pinbånk, o. s. v. — Äfven Augustinus hyste samma mening; några sekteriska personer, som mördat en katolsk prest, hade blifvit fasttagne, och skulle afråttas. Augustinus skref då till tribunen Marcellinus: -I stållet för att strassas till lifnet böra dessa menniskor förvaras i sångelse, på det de måtte våndas ifrån den kraft, som yttrar sig i det onda, till något nyttigt arbete, och från brottets dåraktighet till förnuft och ånger. Och hvad år vål i grunden skillnaden emellan den sallne kristne och den stående? Hvaröfver högmodades denne sednare. så att han dristar fördömma den förre? Huru beråttigad år icke den fromme Aug. Franke att nedskrifva följande: — Om en menniska skulle se, att en missdådare eller syndare blefve dömd till dåden, och verkeligen afråttad på ett jemmerfullt och förskråckligt sått, emedan han gjort rysliga, alldeles omenskliga illgerningar, bör hon dock icke tånka: Det skulle jag aldrig kunna göra; huru alldeles djefvulsk år den menniska; som kunnat begå sådana brott. Utan en hvar bör tånka: Jag år af samma åmne, som den menniskan; jag har inom mig fröet till all den ondska och synd, och alla de missgerningar, dem hon begått; men att jag hittills icke utöfvat sådane, må icke tillskrifvas min dygd, som hade jag icke inom mig fröet och grunden till allt det samma onda, utan jag har allenast att tacka Guds barmhertighet, som bevarat mig, att det onda, som ligger inom mig, icke förmått utbryta, och komma till kraft, låtit mig sakna tillfälle, gifvit mig en båttre uppsostran, o. s. v. Så bör menniskan gå in i sig sjelf, och betånka: Du år inför Herren vår Gud icke båttre, ån illgerningsmannen, utan likadan, om du till din natur betraktas. Ja, hvad ån mera år, hvad åre vi allesammans annat ån mördare, ock dertill Guds sons? Äro icke våra synder de, hvilka mördat och på korset fåstat Kristum? Hade Herren Jesus kunnat naglas fast vid korset, om våra synder icke värit det kors, den hammare, det spjut, och de naglar, som honom mördat? Således hafva vi alldeles icke att urskulda oss, och tånka att vi ej åro så onde. (Aug. Herrman Frankes lefverne af Guerike, s 95). — Man jemföre Luthers predikan, Evang. post. Septueges. Efter allt detta, huru beråttigad synes icke den nyaste lagstiftningsprinepen, som yrkar dödsstrassens afskassande? Efter allt grin emot cellsystemet, mot dessa palatser. som man bygger åt röfrarna — såsom man såger på spe — huru kristligt år dock icke i sitt syfte det nya förslaget till brottmålslag! Mod derföre åt hvarje stråfvande framåt mot civilisationens mål, ty all sann civilisation år i sin grund kristendom. Det år också icke utan sin stora betydelse för den fromme betraktaren, att de civiliserade folken i verlden åro just de kristna folken. Och i den mån kristendomen trånger djupare genom menskligheten, blir ock sivilsentönon grundligare. Alltså, och för att till slut sammanfatta vår mening i korthet: dödsstrassen synas oss vara alldeles okristlige, och såsom sådana synas de böra bortskassas ur all kristlig lagstiftning: detta år för oss det ideala målet i frågan, den ahsoluta kristendomens fordran och måste såsom sådan af hvarje kristen med tro omfattas; men, får att icke förarga dem säsom det hefer Matfh 17. O7Y för att icko tvart