Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1849, sida 1

Theologisk afdelning. I hrad förhållande står dödsstraffet till krislendomen? Det år förvånande att erfara, hvilken tvehågsenhet, som råder ibland kyrkans mån, vid besvarandet af denna fråga. Frågar man dem, i synnerhet medelåldersmånnen, och en del af de yngre, se de ofta helt mystiska ut, och svara obeståmdt. Förhållandet synes i sjelfva verket vara, att de icke äro med fråg n helt och hållet på det klara. Detta år icke såsom det bör, ty derutaf kommer i andra rummet tvehågsenhet hos lagstiftarne. Lagstiftningen vill nemligen, eller har åtminstone hitintill ansetts vilja, i de kristliga staterna hvila på kristelig grundval. Också synas lag och religion verkeligen stå till hvarandra i det aldra nårmaste inbördes förhållande; delas icke sjelfva religionslåran i två delar: lag och evangelium? Nog finnes ibland de gamle församlingslårarenas pluralitet en beståmd tro och öderiygelse i afseende på dödsstrassen: de förklara dem obetingadt och rent af för kristeliga och i Guds ord anbefallda; de vilja se blod flyta, likasom de ock i allmånhet tro oss hafva någon liten förkårlek för den råda monarkien. Å andra sidan finnas åfven ett antal prester, Te yngre, som, liksom af båttre instinkt, — en del åfven med fullt medvetande om hvad de göra, — slutit sig till filantroperna. Det år en kånd sak, att filantropien ryser för menniskoblod, hvadan den ock hos de ridderligt sinnade blifvit illa anskrifven; hvem har nu rått af dessa olika tånkande? Sannt år, att i den mosaiska lagen heter det: -Den, som utgjuter menniskoblod, hans blod skall af menniskor utgjutet varda (1 M. b. 9: 6. 4 M. b. 35: 33.) Den mosaiska lagen, strångt taget, hyllade jus talionis, den strångaste vedergållningsrått: öga för öga, tand för tand, fot för fot, hand för hand, sår för sår, blånad för blånad, lif för lif (2:dra M. b. 21: 23—26.) Men månne ej de kristne hafva några andra högre lagbud, de der andas ren kärlek? Månne ej måstaren sjelf, som aldrig uppreste sig emot bestående ordning, dock gifvit de sina några vinkar om en högre lagstiftning åfven i detta hånseende, och dymedelst en utveckling af den kårlekslag som redan genom Moses blef förkunnad, men icke fullkomligen utvecklad. (ö:te M. b. 10—12. 3 M. b. 19—18). Låtom oss se till: når Fariseerne sökte efter att fånga Jesum med hans tal, och sålunda ertappa honom såsom en kåttare emot Moses lag, en upprorsmakare 0. s. v. och derigenom dels göra honom förhatlig inför folket. dels hemfallen under lagens straff, hade de en gång till honom en qvinna, som förbrutit sig emot 6:te budet, sågande: Moses hafver bjudit oss i lagen, att sådane skola stenas (3:dje M. b. 20: 10. 5 ren, som genomskådade dem, lutade sig vårdslåst ned, och skref med fingret i sanden. Då de stodo faste på sin fråga, reste han sig upp och sade till dem: ähvilken utaf eder utan synd år, han kaste första stenen på henne,och böjde sig åter ned och skref på jorden. Når de detta hörde, och samvetet slog dem, gingo de ut, hvar efter annan, och Jesus blef allena, och qvinnan stående på något afstånd. Men når Jesus reste sig upp och såg ingen utan qvinnan, sade han till henne: qvinna hvar åro dina åklagare? Fördömde dig ingen?Hon svarade: -Herre, ingen!. Då sade Jesus till henne: icke heller fördömmer jag dig. Gack, och synda icke hårefter. (Joh. 8: 1—11) Huru mycket såger icke denna enkla beråttelsel — En annan gång framstållde han en likI Ä ö I I ogråset bort? Då sade husbonden: nej, på det att når J upprycken ogråset, J icke skolen ock dermed upprycka hvetet. Läter bäda våxa intill skördetiden; då vill Jag såga till skördemånnen: hemter först ogråset samman och binder det i knippor till att uppbrånnas, men hvetet församlar i min lada..Matth. 13: 24—30.) Hvilket år alltså det behandlingssått, som genom kristendom föreskrifves i afseende på sen brottslige? Låtom oss höra det. I Gal 6: 6. låsa vi följande: bröder om ock en men12. . om: a a342 A g . fe M. b. 22; 22.) Men hvad såger du?Måstanelse om ogråset och hvetet; ftjenarena sade till husbonden; vill du, att vi gå och hemta niska förekommen vore i någon förbrytelse, J andelige, fulläånder en sådan uti saktmodighetsanda; och se uppå dig sjelf, att icke ock du frestad varder.Och på ett annat stålle