Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1849, sida 1

stendomen. Kristendomen år srihetens vagga Å andra sidan åmna vi upptråda ytterst konservativt mot all våldsam omstörtning. Vi skola aldrig upphöra att yrka lydnad för bestäende lagar. Och då vi tillåta oss nägra yttranden om hvad som i hvarje nårvarande fråga år för ögonblicket praktiskt, skola vi söka visa den hofsamhet och måtta, att hvarje låsare, som har öra och öga öppet får tidens oafvisliga kraft och behof, ej skall kunna förebrå oss några dfverdrifter. Vi åmna således, hvad idsen angår, taga steget fullt ut med de mest liberala — kristendomen håller nog profvet i det fallet — men å andra sidan åmna vi betrakta de konservativa motsatserna såsom fullt beråttigade att få vara till, så långe lagen får deras tillvaro icke år upphåfven; och vi skola derföre, så vidt på oss beror, af all vår makt söka mot öfvervåld beskydda desamma. Vår sålunda i grunden ytterst liberala tendens, i förening med en god portion konservativt uppsåt, förmoda vi skall, jemte nyhetens behag, skånka åt våra framstållningar något rått eget och pikant, och tillika friskt och helsosamt, som torde kunna bidraga att på en gång lifva och lugna våra blifvande låsare. Kortl. vi skola, — ungefår på den nyaste filosofiens vis — söka fatta de båda siendtliga, mot hvarandra ytterst uppretade motsatserna i deras sanna försonade enhet, och dermed söka, icke blott gå något mera på djupet af frågorna, utan åfven möjligen tala några fridsord midt i all den bitterhet, som allt mer och mer hotar utveckla sig åfven inom vårt fådernesland. Det går neml. i vår tanka icke an, att blott och bart håna de nya lårorna, t. ex. de socialistiska, såsom man nyss sett i några af våra annars mest frisinnade blad, och såsom man hör i de förmögnares kretsar; man skall hårmed ingalunda nedtysta dessa opinioner; man skall hlott, hår som utrikes, våcka hatets och vredens demoniska makter hos massorna, i hvilkas medvetande de nya lårorne slå an med blix ens snabbhet. Vi frukta, att om de, som något hafva att förlora hår i verlden, fortsåtta ett sådant handlingssått, de åro slagne med samma blindhet, som furstarne i afseende på allenastyrandet, m. m. Högst förkastligt synes oss dock å andra sidan de skriftstållares operationssått, som till frihetslårornas befordrande anse sig böra såtta de menskliga passionerna i rörelse. Längt ifrån att vilja betråda denna åtkventyrliga bana, skola vi fast hellre i våra framstållningar söka att hålla våra låsare vid godt lynne, tala vånligt och någon gång åfven skåmtsamt om sakerne, ty det år dock, uppriktigt sagdt, alldeles icke någon våldsamhet af nåden. Hår behöfves blott tid. Vi tro icke, att den fullkomliga verlden, i alla fall, kommer i våra dagar. Vi hafva så mycken verldskånnedom, att vi vål vete, huruledes menniskorna icke byta om meningar eller lågga bort gamla sörestållningar och antaga nya, såsom man byter om rockar. Vi hafva fastmer lårt, att den åldre menniskan långesedan förlorat barnets vaxlika böjlighet; hon behåller fastmer den prågel, det intryck, hon en gång fått och hvarunder hon hårdnat; hon liknar i detta hånseende petrifikatet, som brister förr sönder, ån det formas om. Men hvad år då afsigten med detta skrift— F