Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1849, sida 2

—— skilda årelystnadens interesse. Men ett par dagar före den 10 vunnos sådana upplysningar af cheferne för nationalgardeslegionerne, att man fann sig föranlåten att, under den sörevåndning att presidentens helsotillstånd icke tillåte honom vistas 6 timmar i fria luften, instålla revyen. Blott tvenne af legionsbefålhafvarne hade nemligen kunnat garantera, att i deras legioner ropet: lefve presidenten skulle dfverråsta alla andra rop. I de andra legionerna våntades deremot sådana misshagliga rop som: lefve republiken! ned med afgiften å dryckesvaror! o. s. v. — Det konservativa partiets olika fraktioner, som en tid bortåt stått i ett spåndt förhållande till hvarandra, synas nu visserligen åter ha blifvit försonade, men huruvida allvar och upprigtighet finnes i denna försoning, år något, som står si vida fåltet. De konservatives förnåmsta och inflytelserikaste organ J. des Debats, åfvensom Oråre, hvilken tidning g sår och gäller som Odilon Barrots organ, firade den 10 Dec, årsdagen af Louis Bonapartes val, genom att öppet förklara; det de ansluta sig till hans politik. Den följande dagen förde de ultra-konservativa bladen Opinion Publique och Assemblee nationale ett liknande språk, och den redan tillförne, med flygande fanor och klingande spel i presidentens låger dfvergångna Constitutionel, som varit invecklad i en håftig polemik med nyssnåmnde blad, antager nu plötsligt emot dem en mycket försonlig ton. — Dix Decembre, en tidning, som skrifver i presidentens personliga interesse, hade den 10 Dec. en artikel, som helt oförtåckt advocerar för Bonapartes lifstidspresidentskap. Denna artikel torde få råknas till ett af de vanliga försöken af de maktegande att kånna sig före hos publiken och utröna dess tankar. Att Louis Bo naparte i sin inbillska fåfånga umgås med den planen att göra sig till lifstidspresident år ganska troligt, men med hvad utsigt till framgång år mycket svårt att afgöra. Hsraa som dock år såkert, år att han nåppeligen för utförandet af denna plan kan häräkna legitimisternes och Orleanisternes understöd, det enda vore, om de ville locka honom in på den revolutionåra banan, i akt och mening att sedan desto låttare kunna bereda hans fall. Den ding, som nationalförsamlingens president gaf den 9 dennes var bevistad af 80 personer, deribland Louis Bonaparte, Broglie, Rothschild, Thiers, Berryer, Noailles (exhertig), amiral Cecile, generalerne Changarnier, Oudinot, Pelet, Perrot samt Francois Arago, hvilken, såsom president i kommunalrådet i Paris, man icke kunnat gå förbi. Vården, Dupin, utbragte en skål för presidenten Bonaparte och statsmakternas enighet till befåstande af ordningen i det inre och fredens bibehållande med utlandet. Louis Bonaparte svarade med en skål för nationalförsamlingen och dess president. Bland annat yttrade han: Emellan nationalförsamlingen och mig år likhet i ursprung, likhet i interessen. Framgångna ur folkets val, stråfva vi till samma mål, befåstandet af samfundet och landets vål.Den bal, som gafs på stadshuset i Paris natten emellan den 10 och 11 var icke blott lysande, utan åfven — furstlig. 6000 personer vore inbjudna. Balens hjelte, Louis Bonaparte titulerades med de i hans öron sä våiklingande titlarne. Mon prince och -Monseiqneur.Herr Bonaparte hade således skål att vara vid ett briljant humör, och lår åfven lyckats att föra sig och representera på ett sått, som i synnerhet behagat damerna. Att representera år dock en konst, som år gemensam för de flesta korvigerna af la haute rolce i alla lånder och som låttast och båst lyckas personer, som annars icka duga till något. Uti de tal, som vexlades vid tillfållet emellan den som vård fungerande Seinedeparmentets prefekt, Berger och presidenten Bonaparte, förekom ingenting särdeles mårkligt. Den sednare gaf imellertid nationalförsamligen en liten slång för dess söl med allmånnytiiga lagförslag. Några Bonapartistiska blad följa allt jemt den listiga taktiken att påstå, det republikens president år emot afgiften å dryckesvaror. Constitutionel påstår deremot, att presidenten och hans ministrar åro fullkomligt ense i detta hånseende. En handling har kommit i dagen, hvilken i högsta grad år egnad att visa Frankrike råtta hasten och beskaflenheten af monsieur Bonapartes regeringssystem. I krigsåra, i stora allmånna arbeten, i lagstiftningens omorganisering har brorsonen hittills icke kommit upp emot sarbrodern, hvars namn stållde honom i spetsen för Frankrike. Men Louis Bonaparte vill i stållet lychliggöra Frankrike med den store kejsarens förhatligaste inrått