Ditt ådla hjerta, förr så varmt för nöden, Nu kallt det år, och släckt år ögats glans, Och kindens fårger bleknat, ty för döden, Har rosen slyktat bort, som förr der fanns. O! slumra ljuft! nu inga stormar hvina Omkring ditt namn och kring din lugna graf; På den i natten blida stjernor skina, Ty tadlets ström du aldrig nåring gaf. Din sköna ande åter, den sig svingar Till högre rymder uppå hvita vingar; Deruppe syns du nu i englars char — Ack! reen hårnere du en engel var!