Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1849, sida 1

B ——— — — som hvarje råttskassens och samvetsgrann vmenniska med sig sjelf erfar. Se der min religion och åfven min christendom; ty den år låran om en försoning voch en verksam försonare; hvilket han ej kunde vara, om han ej nedlätit sig att vara vår like och lefva med sin anda i menskliga bröst. Man kan såga, att han måste det; ty han har i menniskan frambragt det fria väsendet. Och då ett sådant våsende endast genom kårlek kan vinnas, så har han liksom nedsånkt henne i den oåndliga oceanen raf sin barmhertighet, på det han dermed vmå uppmjuka hennes hjerta, om möjligt. I rallmånhet år det sjelfståndiga, det sria, det vvilliga hans lust och hans åra; och de prisa I honom slätt, som i honom endast srukta den rdunkla allmakt, af hvilken allt år beroende. — — Är detta christendom, så år jag christen. I sitt enskilda lif, likasom i det allmånna, visade sig Geijer som en man med ett barns hjerta och den vises förstånd. — Yttre förmåner och utmårkelser aktade han föga. Såsom ett bevis derpå må anföras, att då han, efter att redan hafva blifvit uppförd på förslag till Linköpings stift, erhåll rum på sörslaget till Carlstads, och Konungen kallade honom till detta stifts åfverherde, undanbad han sig denna vårdighet, ehuru det gållde hans fådernebygd,. och många uppmaningar från slågtingar och vånner ej fattades. Skålet till detta afslag ligger i hans egna ord: Som professor Geijer vill jag lefva och dö.— Fåderneslandets minnen, dess åra, dess framtid, dess vål uppenbarade sig alltid med lika klarhet sör hans inre öga. För denna kårlek skulle han hafva upposlrat allt. Svenska nationen — har han en gång sagt — -år min första och sista ålskarinna. Ehuru stolt, tånkte han ganska ringa om sin egen person. Det var den sak, hvaraf han var bfverväldigad, som gållde för honom allt. I afseende på andra var hans valspråk: att låta allt g galla, hrad det kan gålla. Han lefde ståndigt i den förestållningen, att efter sin dåd snart nog blifva öfverträssad både som patriot och historieskrifvare. Deri hade han sin lust och sin glådje. — En sida af hans personlighet var ock hans medfödda optimism. Han ville ej allenast se allting ljust; han såg det verkligen också med sitt inre öga, hvilket spridde glans dfver allt, som omgaf honom. Från ungdomen begåfvad. med en ovanlig kroppshelsa, började man först under de sista åren mårka dess aftagande. Han sjelf mårkte det aldrig, eller ville ej mårka det; ty hans ungdomliga själ kunde ej vånja sig vid den tanken, att kroppen var en gubbes. Orsaken till hans ohelsa torde böra sökas i en långvarig hjertsjukdom, som han troligen genom öfveranstrångning och stillasittande ådragit sig redan ötver 20 år före sin dåd. Det var hans arbete för Svea Rikes håfder, som vidgade hans hjerta. Redan 1837 hade han i och för historiens författande fått tjenstledighet från examina och tentamina. Anstrångningarne för hans sista förelåsningar voro måhånda för denna sjukdoms slutliga utbrott asgörande. Han svimmade tvenne gånger i kathedern och måste efter den sista afbryta sörelåsningarne. Detta var i Februari 1846. En utrikes resa beslöts, för att återstålla hans förlorade helsa. Vid hans affård från Upsala tog den studerande ungdomen ett rörande farvål af sin gamle lårare. På stranden ljödo de vålkånda tonerna: -Viken tidens flyktiga minnen! då fartyget aflågsnade sig. Resan företogs i medlet af Maj öfrer Hamburg, Hannover, Belgien och till Schlangenbad i Nassau. Aterresan skedde genom Tyskland och Danmark efter trenne månaders bortovaro; men hans krafter voro nu snarare ån mera medtagne. Redan förut hade han beslutit att flytta till hufvudstaden, för att vid sina forskningar vara nårmare riksarkivet. Denna flyttning verkstålldes i Oktober. Han var nu ej samme verksamme man, som förr, ehuru sjålen var lika liflig. Krafterna voro bråckta, och hyddan lutade till förfall. Innan vi öfvergå till han sista stunder, vilja vi kasta en blick på den bana, han genomgått. Man tycker sig se en bergsvandrare, som understundom vänder sig om, för att hemta förnöjelse af utsigten. Ju högre upp han kommer, desto starkare slår vid hvarje ny, vidgad utsigt det varma, skönhetsålskande hjertat af fröjd och förtjusning. Slutligen hinAEK 3:z2-lmNHAAYÖYHDAA IR oo 1: Sr J