Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1849, sida 2

— — (—— skapa den stor och fri och skiljd från mångden 2— — Ätven detta torde vål ej vara omöjligt att uppsinna. GE Niämn mig det och jag lågger tunnor guld till edert begagnande. O, om jag kunde uppnå detta! Jag ville sluta, sluta från denna I stund min bana på dessa sörrådiska tilior: sluta medan ånnu smickret och guldet flåda, — ack! sluta sin dag i middagssolens brand, det vore skönt, gudomligt — om —— om — såger ni?— om jag kunde lefva i minnet. Såg, o, såg mig edra förslager!l— Nå vål, sade friherrinnan. -Vär tid år rik på stistelser och vålgörenhet. Hvarje behof har nåstan sin rått att klappa på barmhertighetens dörr och sållan finner det den stångd; men det gifves behöfvande, för blyga att klappa och dem måste man uppsöka och inlåta; dessa ha alltid våckt mitt synnerliga deltagande, helst de tillhöra vårt kön och utgöra en talrik klass, fast föga bemårkt, ty den lider med blyghetens tysthet: jag menar detta stora antal unga flickor, som födda och uppfostrade inom bildningens kretsar, genom förlusten af förmögenhet och föråldrahem blifva som lösryckta rår på vågen. Onekligen åro —