Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1849, sida 1

sik, som för honom äfven var ett inre arbete, var oftast hans vederqvickelse under dessa arbetstider. Skulle han utråtta något, som ej kunde uppskjutas, sade han stundom: Nu törs jag ej gå till fortepianot. i Sina första förelåsningar har han sedermera i vissa afseenden ogillat, såsom varande omogna och ej stödda på rent kållstudium, samt vittnande om mera kånsla och fantasi, l ån verkligt historiskt förstånd, ehuru han nyttjade den denna tid mycket gångse konstruerande methoden, i stållet för, att, såsom han sjelf såger, låta den historiska bilden framstå ur sakernas eget sammanhang. Icke desto mindre, då han var vid aftonen af sin lefnad, med redan brutna krafter, såg han med saknad tillbaka på denna första tid af åra och anstrångningar inom historiens vetenskap. Då dugde det att arbeta, hördes han så veckor före sin dåd yttra, då kunde jag skrifva på mina förelåsningar och komponera musik både om dagen och ett stycke in på nåtterna, och åndå ej vara trått. Ett vemodigt drag af rörelse gick hårvid öfver hans ansigte. Geijers verksamhet såsom Jlårare inskrånkte sig ej blott till den akademiska ungdomen, utan medelbart genom den till hela Sveriges rike. — År 1819 erhöll han förtroendet att vara sitt lands håfdatecknare, och frukterna deraf blefvo Svea Rikes Håfder och Svenska Folkets UHistoria, båda för vål kånda, att hår behösva mera ån omnåmnas; men båda thyvårr ofullåndade. I följd af ett uppdrag att utgifva Thorilds skrifter, skref Geijer ett slags inledning till desamma, hvilken skulle anvisa den plats, som Thorild innehar såsom tånkare. Denna skrift, som författades under en vistelse i hembygden år 1820, vexte under arbetet till en egen -silososisk eller osilososisk bekånnelse, såsom han sjelf kallar den och utgör grunddragen af hela hans religidstfilosofiska åsigt på hans dåvarande ståndpunkt. Denna åsigt antydde redan då personlighetens rått inom spekulationens område. Det var gryningen till den så mycket omtalade personlighetsprincipen; hvilken han sedan tillåmpade så vålireligion och i metafysik, som i samhållslåra. Man kan vål såga, att han sjelf såsom menniska praktiskt utöfvade denna sin låra, och derföre var det ock ett eget drag, att det mesta, han i samhållslåra och i historisk filosofi uttalat, har utgått från en religids åskådning och åfven dermed slutat. (Fortsåttes.) —— —— ——