Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1849, sida 1

A2 — —— kaldestycken för i egentlig mening estycken äf en skald.Såsom en protest mot den i förra århunlradet herrskande s. k. sens-communsgilosoien utgaf Geijer år 1811 en skrift: , Om falsk och sann upplysning med afseende på religionen.Det var det framtrådande behofvet af en reigiosare och djupare grund för menniskans öfvertygelse i de högsta åmnen, som hår uttalar sig. Denna skrift år den egentligen sorsta exponenten af Geijers religiösa öfvertygelse, som sedan under lifvets luttring skulle genomgå många skiften och hvars slutpunkt år hans sista skrift: -OCkså ett ord öfver tidens religiösa sfräga.Jemte historiska studier idkade Geijer under denna tid lika mycket silososiska och esthetiska, och år 1814 anmälde han sig såsom sökande till den då lediga adjunkturen i filosofien vid Upsala akademi och uppfördes åfven på förslaget till densamma, efter att hafva utgifvit dissertationen: De jure naturd, qua ratione hactenus tractatum fuerit. — Han hade nu slera förslag för sin framtida bergning, blott i den tanken att kunna gifta sig. I bland andra var åfven det att blifva prest och söka pastorsbestållningen vid tyska församlingen i Norrköping; men som han dock vid nårmare eftersinnande helt och hållet slog ur hägen. Detta blef åfven håndelsen med en theologiekandidatexamen, hpartill han för vinnande af sin förenåmnda Önskan en gång beslutat sig att studera. Han vann slutligen sitt mål, då han såsom utnåmnd e. 0. adjunkt år 1816 blef förordnad att förestå sin företrådares professor Fants profession. Vid samma tid hemförde han sin trolofvade såsom brud. År 1817 blef han efter Fants död utnåmnd till professor. Nu framtråder i dagen för den uppmårksamme betraktaren af Geijers lifs utveckling ett nytt fruktbårande skifte af hans verksamhet. — Hvilken samtida minnes ej hans första förelåsningar, som så vål genom nyheten af föredraget, som enthusiasmen för åmnet, hånförde hela hans auditorium, hvilket var så talrikt, att en del af åhörarne stundom måste nöja sig med att stå i förstugan. Det var den första poetiska anblicken af svenska folkets historia, som reflekterades i hans åhörares inre. Ej blott den studerande ungdomen var af den lefvande framstållningen hånförd; åfven andra, åldre personer och tillochmed fruntimmer prydde bånkarne i hans auditoriisal. Ibland de sednare fanns åfven en utmårkt skaldinna från fråmmande land, Amalia von Helwig, i hvars snillrika umgånge han ofta under musik och lårorika samtal fördref aftnarne af en genomkåmpad dag, hvarefter han gick hem, att under nattens vakor åter bereda sig till nya, andliga segrar. Ty det var hans sed att ej hafva skrifvet af sina förelåsningar mera, ån för dagen, och om den ej råckte till fick han såtta till natten. Ett regelbundet arbete var i allmånhet icke Geijers sak, ehuru det var trågnare, ån mångens, i synnerhet under de första åren sedan han blifvit professor. Vissa och ordentliga arbetstimmar kunde han aldrig underkasta sig, likasom hela hans lif aldrig kunde inråttas efter något slags slentrian. Han plågade såga: Jag kan ej vara en dagsverkare; får jag icke omvexla göromål, år det slut med mig. MuHAE t. a a