Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1849, sida 1

1 222 5 ruter 2L2 wTANJ Korrespondens från Stockholm. Man behöfver ej vara långe hår, förr ån man kånner, att det inom den politiska verlden luktar, som man såger, bråndt horn. Detta uttryck år oegentligt, och likvål kan jag ej begagna mig af något annat. Tider gifvas, då det oegentliga år just det expressiva. Det år anmårkningsvårdt, att det förefaller mig ibland, som om jag nåstan vore i Paris; och icke dess mindre år det tråkigt hår, alldeles som om jag icke vore på något annat stålle, ån i Stockholm. Du tycker mähånda att detta låter som en gåta; och Önskar få den låst. Jag finner det billigt, ehuru gåtor vanligtvis icke bruka lösas i samma nummer, som de framstållas. På gatorna och i det allmånna lifvet tråffas dfverallt på Stockholms-tråkigheter; inom de politiska cirklarne deremat något af Paris. Inom dem hafva vi hår ett Versailles, der det gått rått underligt till. Man år missnöjd med hela verlden, och något också med: sig sjelf. Kånslan af de ursprungligen redliga afsigterna finner sig sårad af att icke. åfven handlingarne hlifva tillråckligt vål uppskattade. Man mårker icke, att det man ger, ger mån på ett sått, att, upprigtigheten synes vacklande. Det år icke en så obetydlig kontradiktion att under konservatismens grosshandelsfirma öfva en slags liberal minuthandel, aldra helst under tider, då nationerna vilja hafva mera... ån en pris snus. Vi hafva också ett St. Germain hår, der man ler åt den oro, som herrskar inom Versailles murar. Detta löje tyckes innebåra den der gamla frågan: hvad hade min son på galejan att göra? Då man. icke år sjöman till lif och själ, år det alltid vågsamt att begifva sig ut på det brusande hafvet; linieskeppet, styrdt af en mindre stark hand, år lika bråckligt, som jullen — då stormar rasa. Också ega vi förstader hår, i hvilka missnöjet icke år den obetydligaste qvartersmannen. I dessa politikens förståder tror man ej mera på någonting; också der år man orolig och tviflar nåstan på sig sjelf. — Liksom man i Versailles ser spöken öfver allt... under sig, ser man i förståderna spöken öfver allt . Ofver sig. Opinionerna barrikadera sig öfver allt. Systemet har förlorat sitt åldre inflytande att kunna sammansmålta sinnena till förtjusning och jubel. Man talar om, att någonting skall till nåsta riksdag vara i görning emot tryckfrihetslagen. Det vore vål om ryktet saknade grund, emedan ett sådant företag såkert ej skulle förbåttra aktierna. Klokare vore då att allvarligt vaka öfver och begagna sig af den lag, som redan finnes. Onekligt år att mycket okynne inom hufvudstadspressen borde beifras. Man beråttar vidare, att det har varit fråga om att upphåfva duellsplakatet; och såkert lår vara, att det åfven blifvit upphåfdt... hade en sådan åtgård kunnat rådda dem, som Zachrisson ståmt. Imellertid tror man, att detta plakat i alla fall snart skall komma att annulleras; men om det intråffar, så åro motiverna allt för genomskinliga, och himmelen vete, hu ru och på hvad sått åtgården blir kommenterad. Crusenstolpes sista bref har slagit ned som en bomb: ingen har blifvit dådad deraf, men alla kånna sig sårade. Allmänt blickar man hår med förskråckelse nåsta års riksdag till måtes. Man våntar sig allvarliga strider och skarpa debatter samt resultater, vigtiga åtminstone i moraliskt-politiskt afseende. Man år öfvertygad om att re