Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1849, sida 1

—L— —— — —55 Litteratur. Erik Gustaf Geijers samlade skrifter. Förra afdelningen, första bandet. Stockholm, 1849. P. A. Norstedt S söner. LIV och 349 sidd. in 8:vo; pris 2 r:dr 8 sk. b:ko. Det år med upprigtig, med innerlig glådje vi gå att anmåla den hådangängne, vidtfrejdade häfdatecknarens -samlade skrifter, detta testamente af en rikt begåfvad natur åt hans öfver all ting ålskade fäderneslandVi vete ganska vål, att i flere af desamma finnes åtskilligt, som hvarken öfverensståmmer med nuvarande tids åsigter, eller med dem, som han sjelf under de sednare åren af sitt lif hyste och försåäktade; men vi vete ock, att man öfverallt i dem skall varseblifva en ande, som redligt och rastlöst söker sanningen och ljuset, och hvilken, når den dittills varande stugan blir honom för trånge, icke blyges vid att erkånna sina misstag, utan gör det med en öppenhet, som tillochmed hans håtskaste motståndare måste vårda. Om det icke kan nekas, att menniskans Sesrar öfver sig sjelf, sina egna passioner, böjelser, fördomar, förutfattade åsigter, o. s. v. både åro de svåraste att vinna och de låttaste att förlora, samt att den, som måktar tillkåmpa sig desamma, år stor i detta ords vidstråcktaste och skönaste bemårkelse; så var Geijer åfven i detta hånseende en stor man; ty man kan vara fullt förvissad om, att hans ryktbara assallicke egt rum utan många, både svåra och långvariga, inre strider. Med det fromma barnasinne, som alltid låg på bottnen af hans själ och framtrådde i hans sånger och musikaliska skapelser, måste han vara en fridens och lugnets man och söljakteligen sluta sig nåra till dem, som i dess oro och folkens anspråk på reformer sågo ett störande af det herrskande lugnet. Deraf hans strider mot de liberale före vafsalletr. A andra sidan åter kunde en man, hvilken så, som han, studerat historien och verldshåndelserna, icke undgå att finna, det mensklighetens hela utvecklingsprocess åsyftade frihet, emancipation undan förtrycket, så val i politiskt som religidst afseende. De oråkneliga och ovederlåggliga fakta, som bevisade tillvaron af en så beskaffad tendens, kunde icke annat ån måktigt tala till mannen, till håfdatecknaren, till ledaren af en ungdom, som i en framtid skulle bringa tidsandans stråfvanden ånnu nårmare sitt mål. Med den redlighet, som var Geijer medfödd, kunde han icke annat ån erkånna, att de eviga ider, som lågo till grund för dessa stråfvanden, voro i sig sjelfve goda, vålsignelseb ringande, och från detta tysta erkånnande till det öppna, offentliga var blott ett, men ett svårt och vigtigt steg. Han tog imellertid ut det, tog ut det fullt, först i det af honom ensamt redigerade ÖLitteraturbladetoch sedermera i flera andra skrifter. -ÄAflallet var fullbordadt: han kåmpade icke mera mot, utan för de liberala id6erna, för personlighetsprincipen, för frihet i handel och nåringar, för reformer i stat och kyrka, för en reorganisation af undervisningsverket o. s. v. Det var en man, som visste hvad han gjorde, visste målet, mot hvilket han stråfvade; handlade följakteligen hvarken af partihat eller blind auktoritets-tro och framstår åfven derföre för det folk, han tillhörde och som han så varmt ålskade, så mycket större och vördnadsvårdare.