Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1849, sida 2

Wåhlenbergs stora öfvervåning var upptagen, ej var någon annan ån Maria, som, efter hvad man skulle kunna kalla ett Europeiskt-theatraliskt triumftåg, nu återvånde till sitt fådernesland och vid dess salta bad sökte återstålla de krafter, hon i konstens tjenst så strångt anlitat. Maria var en af dessa från mångden skilda naturer, hos hvilka alla ett kånslofullt hjertas lidelser ligga hvarandra så nåra, att det endast beror på den våckelse, de yttre omståndigheterna ge, för att såtta dem i den verksamhet, som höjer menniskan till den ådlaste kraft eller bringar henne till det djupaste fall; hon var en af dessa, som efterstråfva det högsta, det ytterliga eller — intet; som vilja båras på örnvingar genom lifvet, eller, om möjligt, öfver det; hos hvilka passion måste aflösas af passion, låga uppgå i låga. Vål hånder ofta, att det godas makter hos dessa naturer duka under i striderna; men oftare visar det sig, att i den andeliga som fysiska skapelsen, naturens rikedom sjelf sörjer för tillgångarne för sina behof, och att, om i båda just de herrligast lottade luftstreeken åro de mest utsatta för hårjande skakningar, så sopar deras egen vegeterande kraft sjelf igen spåren derefter. och Flora vånder aldrig sitt anlete från deras lifgifvande himmel.