andra och kraftigare medel måste anlitas föratt hela de sår, af hvilka samhållet lider; men ins. vet åfven med fullkomlig såkerhet, att det onda icke på något sått kan afhjelpas genom njugshet eller härdhet mot den verkligen nödlidande. Några tusen riksdaler mera, anvånda till understöd åt de många, som ohulpne måste begifva sig ifrån sattigförsörjningsdirektionens sammankomster, kunde vål ieke sågas vara bortkastade, åsven om detta understöd, strångt taget, endast vore ett palliativ, som man anvånde i brist på något båttre medel. För ett samhålle, som, i fråga om byggnader och praktanlåggningar af alla slag, visar sig hafva råd att utgifva summor, i jemförelse med hvilka anslaget till de sattiges sörsörjning (huru ansenligt detta ån vid första påseende kan synas vara) vore i sanning en sådan uppoffring af föga eller ingen betydenhet. Man undveke åtminstone derigenom att säåra mensklighetskånslan, hvilket thyvåärr nu ofta år sallet, då man tillochmed har slersaldiga exempel på, att utsvultna, utmårglade, i trasor höljda mödrar med dibarn på sina armar blifvit af sattigförsörjningsdirektionen, når de instållt sig vid dess sammankomster och bönfallit om hjelp, afspisade med 3 det vanliga understödet af 32 sk. banko i månaden samt dessutom erhållit strånga tillråttavisningar för sin -lättsinnighet att skaffa sig parn-, o. s. v. Ins. medgifver gerna, att de herrar och mån, som hafva sig anförtrodt det svåra, mödosamma och. tacklösa uppdrag att vara medlemmar. af sattigförsörjningsdirektionen, kunna blifva både uppledsnade och uttröttade af den mångd böner, med hvilka de från alla håll bestormas; men å andra sidan anser han det vara helt och hållet oförenligt med deras ansvarsfulla kall att läta ledsnaden vid de sattiges jemmer urarta till härdhet och kårlekslöshet. En mindre gåfva, som den arme ser vara gifven med ett godt hjersa, har mången gång för honom ett högre vårde, ån en större, den man kastar till honom, Som åt en varelse, hvilken man så fort möjlst år önskar, blifva qvitt. Afven den fattige har kånslor, åfven han har öga och öra för det sått, hvarpå de, som å samhållets vågnar I skola lindra hans nöd, uppfylla sitt kall. Bemötes han med hårdhet, kårlekslöshet och förakt, så blir det såkert icke goda kånslor, som våckas hos honom. Taga en gång, genom ett sådant bemötande, de onda dfver handen hos honom; så blir det alltid i sista instansen samhållet, som derpå varder lidande. Red. har icke velat vågra intagandet af ofvanstående uppsats, enår densamma onekligen innehåller åtskilliga reflexioner som förtjena att tagas i öfvervägande; men deremot reserverar sig red. emot de anspeglingar, som blifvit gjorde i afseende på fattigvårdsdirektionens hårdhet, då red. icke med visshet kånner att någon öfverdrifven hårdhet blifvit anvånd.