Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1849, sida 1

der vågen. itar han då penningar till, så kan en dylik lexläsare g ganska lått förskaffa sig ett stort antal betyg, ja tillochmed hedersrum. Han går då till herrar docenter och låter dem mot kontant erkånsla proppa i sig så stora pensa som möjligt, hvarmed man naturligtvis elltid råttar sig efter den examinerande professorns pretentioner och åsigter. På detta sått kan man lått få ihop några och tjugo betyg, och då år ens lycka gjord: Man får hedersrum, man anses för ett ljus, ett underverk, under det man sjelf nödgas blygas öfver halten af sina kunskaper, som blifvit sammanrafsade på sådant sått. Imellertid får ofta en person med långt djupare och grundligare bildning, en, som studerat — vål icke så många ämnen — men med sjelfståndig forskning och kritisk n ggrannhet, ja en man med snille tillochmed stå tillbaka för en dylik examensblåsa, uppsvålld af bara våder och snart hopplattad af tidens påtryckning. Att detta år en stor olågenhet för vetenskapen, det inse alla; men -gubbarne-, de springa sin gamla trall och åro glada så långe de få behålla det gamla, i trots af alla dess brister och galenskaper. Men, frågar du med skål, hvad viljen J då såtta i stållet för detta dfverklagade examensvåsende? — Man har föreslagit s, k. facklåsning i förening med en något skårpt studentexamen och detta vore, enligt min åsigt, att vida föredraga. En menniska kan ju icke hinna att låra sig alla åmnen. Det vore derföre skål att indela vetenskaperna t. ex. i trenne fack eller klasser: den filologiska, den historiska och den filosofiska... Sedan man då tagit en grundlig studentexamen i både historia, filologi och filosofi skulle man sedan ega rättighet att låsa sig till magister i endera af ofvanstående trenne fack och sålunda blifva antingen filol. mag:r, silos. mag:r, eller hist. mag:r. Kunde man mer ån ettdera voro så mycket båttre; men vinsten vore i alla fall gifven. Man behöfde icke studera allt och derigenom låra sig intet; man finge egna sin tid åt den vetenskapsbranche, som man mest ålskade och för hvilken man hade mesta fallenheten, och man vore icke vid examen tvingad till ett idkeligt betygsjågtande för 14 professorer. Allt detta år åmnen, som hår långe varit ventilerade, men som ni nere i landsorten måhånda ej hört omtalas och som derföre ej torde vara för er utan allt interesse. Men mitt bref blir allt för långt. Härnåst skall jag utförligare utveckla detta åmne, som utgör snart sagdt en lifsfråga för akademien; men som man redan långe bemödat sig att skjuta åt sidan — ett bemödande, som måhånda ånnu en 50 år skall krönas med framgång, om lyckan, som hittills, står konservatismen bi. Au revoir. X. Y. —.