Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1849, sida 2

samma symptomer och samma grundegenskaper i sig; egoism, svartsjuka, otålighet och plåga. Alla sågo frågande på henne. — Nå vål! sade hon, -tror ni att moderskärleken år mer fri derifrån ån hvarje annan. Jag erkånner upprigtigt att jag gör allt för att fåsta min sons kärlek, och att Jag kånner mig stolt att tånka att jag ånnu, innehar första rummet i hans hjerta. År ej det egoism? och hvad svartsjukan beträffar, så erkånner jag att håsten och piskan, ahademien och parnassen, svårdet och brödet, och slutligen fruktan för den sista och farligaste rivalen — flamman; stundom låtit mig kånna den.Nu hade solen hunnit pilen på Tells båge och Severin syntes nalkas vid sin krycka mellan buskarne på trådgårdsgången. Instrumentet slogs i ögonblicket upp och just som Severin beträdt ösfversta steget af trappan, öppnades dörrarne till lusthuset och tonerna af Beethowens Sonata appassionata, i F moll, strömmade honom till måte. Han stannade såsom fångad af de herrliga ljuden och ett uttryck, mera af djup rörelse ån af öfverraskning, lade sig öfver hans ansigte. ij (Forts.)