Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1849, sida 2

Augustas talang gållande och derjemte förskaffa sällskapet ett nöje. På denna ide anlades en syrpris, neml. för Severin, som i håg grad var ålskare af musik. Dagen efter förslagets uppgörande var pianot anskaffadt och stod på sin plats i det lilla trefliga lusthuset, hvars tapeter voro en sigurlig historia om Wilhelm Tells bekanta dom att skjuta åpplet från sin sons hufvud. Kotteriet samlades och alla gladde sig åt Severins öfverraskning. Först någon stund efter sedan sällskapet samlat sig, plågade Severin infinna sig. Antingen nu församlandet skett något tidigare ån Fanligt eller en lifligare långtan låt Severins ankomst synas fördröjd ntöker all nog, friherrinnan började synas otålig och misströstande. — Det vore ett artigt spratt han skulle spela mina koketterande omsorger, om han uteblefve, anmårkte hon. — Hans vanliga tid år icke inne ån,anmårkte Hedvig och såg på tapeten, solen har ånnu inte hunnit till pilen af Tells båge; förr plår han aldrig komma.— Jaså du har din tidsmåtare i pilen,sade friherrinnan och kysste den högt rodnande Sophie på pannan. — -Det år vål min kårlek, som vållar min otålighet, fortfor hon. -Ack, all kårlek har