Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1849, sida 1

ej råkna så noga. Når mannen blir förtretad, , vill han gerna mot någon bryta ut, och då år hustrun ofta nårmast till hands liksom hon också år nårmast till hjertat. Hvad Brumstedt betråffar, så menar han inte så illa som det kan tyckas för den, som inte kånner honom, bara man icke vill motsåga honom utan låta honom få rått. — O Gud, Sophie, hvad jag beklagar — -Mig — 0 nej, Augusta, jag år icke den beklagansvårda. Ser du, mannens uppretade sinne kan, likt åskskyn icke berga sin eld inom. sig, den måste ut i buller och fras, men ser du, liksom det mjuka sidenet skyddar mot naturens, så skyddar också tystnaden och estergifvenheten mot förtrytelsens åskbådd., Fram emot middagen visade sig åter Brumstedt. Han såg nu helt fryntlig ut mot Sophie, men mot Augusta var han ånnu litet tvår och såordig. Når han gjort ett par slag dfver golfvet, började han arbeta i en af sina rockfickor, som syntes stoppad och proppad som en kappsåck och ur hvars Öppning hörnet af ett pakett framstack; då han med stor möda lossat denna laddning, råckte han den åt Sophie. Vid åppnandet befanns den innehålla en stor, dyrbar schawl af nyaste mode.