Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1849, sida 1

samvetes botten, vet du, att Jag påminner I mig ett medel, som Engeltrud lårt mig för att taga ut flåckar af all slags fiottig beskaflenhet, och det tror jag nog Skall hjelpa hår.Detta skulle ofelbart hafva lugnat Brumstedt, om icke Augusta genom sitt inblandande i saken uppdrifvit hans missnöje vida öfver de bråddar, der det vid den vanliga flodtiden hade sin gråns, och gjort honom döf och kånslolös för sin hustrus saktmod. Når hon så ville befria honom från åsynen och bördan af dessa föremål, som gifvit anledningen till hans första förtrytelse, fasthöll han dem med sådan kraft, att ratsch! brast sömmen på en ficka. Se så, för tusan! skall jag nu få dem sönderslitna till, på köpet! Det var vål inte heller Sophies skuld kan jag tro — eller hur min moraliserande svågerska ?2Sophie fåstade på Augusta den mest bel djande och ångsliga blick; Augusta bet sig j låpparne och Brumstedts vrede lade sig småningom, som forsen då den ej möter något motstånd. — -Stackars Sophie! sade Augusta nåstan omedvetet, då Brumstedt åndtligen lemnat rummet och systrarne åter befunno sig på egen hand. — -Såg inte så, kåra Augusta! Han kar vål vara lite het ibland, men dermed får man