Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1849, sida 2

A — ——7 —— något sorgskuggadt leende: Mamma skall ej undra på, att jag så hår, som det kunde anstå en generalsperson, helt gravitetiskt bibehåller min plats och ej som mammas vanliga Severin, år med ett hopp i mammas famn, och framför allt ej bli orolig, om jag förtåljer att det ej år den höga rangens ernående, utan tvårtom en liten deconfityr af lyckan, som gjort mig så hår stationär och nådsakad att på ett alldeles nytt och högst obeqvåmt sått praktisera mig ur vagnen.— -Ävad har håndt dig min Severin?frågade friherrinnan: bleknande. — -Hvad som minst plågar hånda oss militårer i dessa tider, då freden håller så vål vakt om vära lif och lemmar — jag har blifvit invalid. En håst som jag red, gick öfver med mig och så knåckte jag mig i knået, och — blekna ej så, mamma lilla! och han lutade sig ned och kysste hennes hand. -Jag har legat inne några veckor, men nu trodde låkarn att jag utan fara skulle kunna fårdas, med iakttagande af de försigtighetsmått och den orörlighet som han föreskref.— -och det har du vål också rigtigt och samvetsgrannt uppfyllt?— ,Ja, mamma, fullkomligt samvetsgrannt! Att j jag bållit mig så mumiestilla som en lef