nöjelse förnya det allt i sin gamla sorm men i ljusare lynne. Så låt hon omtapetsera rummen med tapeter af de gamla mönstren, låt med ljus pyramidal-mahogny omfanera den gammalmodiga chiffoniern, Severin årft efter sin fader — och hvars innanrede han tyckte vara det, som båst låmpade sig för den systematiska ordning, han gaf sig ton af att jakttaga också med sina enskilda småeffekter — Jåt omklåda soffor och stolar med nytt tyg af den gamla sorten m. e. o. omstufvade allt, under det hon verkligen koketterade för den iden att hennes son skulle erfara, att det båsta man kan kånna vid återkomsten till hemmet år att kånna igen sig. Allt stod redan fårdigt, långt innan man våntade Severins återkomst, och med förnöjelse gick friherrinnan hvarje dag in i hans rum för att taga den lyckade tillstyrelsen i beskådande och med kårlekens uppfinningsgåfva uttånka nya tillsatser i anordningarne, då man en dag blef varse en fremmande vagn sakta komma framtågande i allen. Hedvig tyckte sig först igenkånna Severin deri, men försåkrade att hon förr skulle tro sig se i syne ån hon kunde förestålla sig att han skulle komma i en sådan -tägordning, soch dessutom tillade hon, -synes den åkande mera ligga ån sitta i vagnen, allt med trankilitet,