Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1849, sida 1

en kånsla af frid lade sig öfver det oroliga hjertat. Han tånkte på Emelie och på hennes ande, som skyddande skulle följa honom. Han såg sig omkring, men platsen der hon suttit, var tom så nåra — i hjertat, i friden. Ett djupt andedrag höjde och låttade hans bröst. Då gick han fram till balustraden, stådde sig tankfull mot den, och låt sitt öga långe hvila på den vackra, rika nejden omkring sig, och den unge idoge trådgårdsmåstaren bland sina blommor. Ådrorna på hans panna svållde upp, och tvenne djupa fåror lade sig mellan ögonbrynen. En våldig strid kåmpade inom honom, guldet talade och de gamla sofismerna hållo sitt omqvåde; men andra röster talade ock, och Theodor reste sig, såg med klarnad blick uppåt och sade: -Så år det! Mannen kan, når han vill, vånda bladet till ett nytt kapitel af sin lesnadshistoria och dertill vålja det motto han sjelf behagar; når och hur han begynner, kommer han åndå alltid till ett helt, om ock af bara episoder. Hans vilja år för honom vågkartan till alla mål, också till försoningens — då en engel leder honom. , Samma dag låt Theodor uppkalla Malcus och sade att han: hade ett förslag att gåra