Insändt. Då man inom vårt samhålle i så många hånseenden ifrar för ordningens vidmakthållande, kan det vål icke vara ur vågen, om man påpekar ett och annat oskick, som kanske förbises i allmånhet, men likvål torde fordra både uppmårksamhet och råttelse. Nyligen har hår i staden utgått ett s. k cirkulår, hvaruti en bokhandlare, hr B., jemte det han rekommenderar sin bokoch musikhandel, åfven anmåler, att han emottager böcker till inbindning uti så vål finare som ordinåra band. Så vidt Insånd. vet, år denne bokhandlare icke tillika bokbindare, och åger vål således icke råttighet att hålla dylik verkstad. Till handtverksföreningen i allmånhet och till de verklige hrr bokbindare isynnerhet hemstålles derföre, om de åmna låta denna håndelse oanmårkt passera, eller om mannen i fråga har uppfyllt och kan uppfylla de vilkor, som finnas tydligen föreskrifne i Kgl. fabriksoch handtverks-ordningen af d. 22 Dec. 1846, art. 1, S. 3, mom. a) och b)? Insånd. har egentligen icke med saken att göra, men han förmenar, att, om ett stadgande finnes, det bör efterlefvas, eljest tjenar det till ingenting. Det samhålle, der så påtagligt, som hår synes vara fallet, den ene söker att vinna fördelar på den andras bekostnad, kan visserligen icke skattas I bland de lyckligare. Råttrådig. vi hafva intagit ofvanstående uppsats, synnerligast derför, att den utgör ett prof på huru långt -råttrådigheten kan gå, då den ledes af skråanda. Det år nemligen tydligt, att hr B., och hvilken annan som helst, utan att vara oråttrådig eller göra ingrepp i bokbindareyrket, kan emottaga beställning på inbindning af böcker. De som vinna derpå åro just bokbindarne och inga andra, och att hr B. har egen verkstad har icke på ringaste vis blifvit styrkt. ————— —