Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1849, sida 2

år det så lått att se, hur det sjunker mot grafven, så godt att kånna, hur döden kommer och suger giftet ur jordelidandets sår. Det var ej alltid klart emellan OSS, Theodor; förtroendet vågade ej blicka öga mot öga med vår tillgifvenhet — men det år nu förbi; i detta ögonblick har all smårta försvunnit och endast glådjen med min kårlek år qvar i min själ vid den tanken, att min dåd icke skall störa det våsendtliga af din lycka. Från den himmel som fyller vårt våsende med en renare kårlek ån jordens, skall min ande följa dig. Du hatar den ju icke? Den vill blott skydda dig.— lif hos mig i lifvet!snyftade Theodor och höljde hennes kallnande hand med brånnande kyssar och tårar. — -Nej, Theodor, nej, det går icke an! O, jag vet det, och hvarför skulle vi ej hår få bryta förbehållsamheten; under ditt sinnes dysterhet låg hemligheten om en annan kärlek. Menniskohjertat år ett outransakligt ting, hvem kånner dess hemlighetsfulla sammansåttning? O, Theodor, jag ålskar dig nu högre ån nånsin. — 0, Emelie, har jag gifvit dig skål till dessa beskyllningar?— ylngen förstållning, ingen förbehällsamhet hår! och hon upptåckte nu de anled