Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1849, sida 2

spelande lifvets innerligaste verkan, om ej den fina rodnadens snabba skiftning, den höga, korta andedrågten och slutligen den dvala af mattighet, som eftertrådde hennes anstrångning visat, att allt endast varit en slygtig seger af sjålens vålde öfver kroppens sista kraster. Efter den dagen blefvo bröstplågorna mildare tills de alldeles upphörde, men den tynande mattigheten tilltog med så mycket större steg. Då intrådde ett tillstånd af fullkomligt lugn. Så klappar döden ofta lindrigast de sista slagen på lifvets uppspringande fångelsedörr. a Theodor var hårunder nåstan oupphörligt vid Emelies sida, han satt vid hennes sång, höll hennes hand i sin, och visade i allt en Omhet, sådan endast kärleken kan frambringa den. Då såg hon en gång på honom med sina Ijufva, strålande ögon, tryckte hans hand och sade: -Tack, o tack för all din omsorg, du har ju åndå ålskat mig af godhet, af medlidande? — Du gjorde mig en gång lifvet ljuft, för din skull ljusnar också döden. Det år ljuft att så hår få hvila min hand i din och tånka, att den först kallnad skall falla Ack, Theodor, då lifvet förlorat sit