— -Det år för sent, sade Emelie med en klar och stadig blick på honom. — ÄFör sent, och du har hjerta att såga mig det? Du år grym för första gången. Dock nej, det år icke för sent! Jag skrifver i dag och hitkallar de skickligaste låkare vi ha i landet. Hvarför skulle det vara för sent?— -Ack, det har varit för sent långe, från första stunden, då det onda slog sin rot hår,och hon lade handen på bröstet. — -Gif mig en af de der blommorna,bad hon och pekade på en blå convolvulus som stod i ett glas på bordet, -sådane skall du en gång plantera på min graf! Jag ålskar dessa blommor, som blott råcka för dagen liksom smårtan blott för det korta lifvet.— -Du vill då förkrossa mig 2— -Nej Theodor, din godhet mot mig går för långt,och hon tryckte hans hand. Ser du, saknaden år också blott en blomma för dagen och då hon fallit af skall en skönare blomstra upp för lifvet.. Emelie fåstade hårvid på Theodor sina ögon, i hvilka kårlek och glådje lyste. Det hade varit ombjligt att förestålla sig, att den tindrande glansen i dessa sköna själsspeglar ej varit ett återsken af det