— MNaria, sade slutligen Malcus halfhögt, liksom fruktade han att störa henne, vstunderna åro så så och dyrbara, och ånnu har du ingenting sagt om dig sjelf och ditt öde. Jag förstår mig ej på det; det ligger för långt från min krets och mina ider, men såg mig, år det så lyckligt att du ej skulle önska det annorlunda?— -Annorlunda — annorlunda — var det så du sade? — O, om bravoropen skallade, om handklappningarne stormade, om blommor regnade! det döfvar, och man tånker ej på ett annorlunda derunder.— Gud i himmelen, hvad år detta!utropade Malcus och betraktade Maria, som sprungit upp och stod framför honom med ögon fulla af eld och lågor och utstråckta armar. — -Annorlunda — annorlunda, upprepade hon åter, låt armarne sjunka och sammanföll nåstan till en bedjande stållning. Annorlunda, hviskade hon ånnu och sjönk gråtande mot Malcus skuldra. Hela natten tillbringade Maria med tanken på de upptåckter, som de henne så underligt i hånder fallna papperen tillskyndat henne. Hon bemådade sig verkligen att uppstålla alla omöjligheter och osannolikheter till fördel för