Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1849, sida 2

er, öfver den jord, som ånnu, medan mina vacklande fjåt vidröra den, kallas Ungern. Fosterland! Det år icke fråmlingens jern, som tillredt din graf, det år icke de fjorton mot dig förenade folkstammarnes åska, som krossat dig, det år icke den femtonde nationen, som tvang dig nedlågga vapnen genom att gå Öfver Karpaterna. Nej, du förråddes, du såldes, mitt fosterland. Din dödsdom skrefs, du mitt hjertas ålskade, af honom, hvilkens kårlek och dygd jag icke vågade betvifla. Ja, i mina tankars öfverdrili kunde jag lika snart betvislat den Allsmåktiges tillvaro, som trott, att han någonsin skulle blifva en förrådare mot sina fåders land. Du förråddes af honom, i hvilkens hånder jag kort förut nedlagt regeringen ösrer vårt stora Ungern, som han svor att försvara till sista droppan af sitt hjerteblod. Han blef en förrådare mot sin moder, emedan guldets glans för honom var mera frestande, ån glansen af det blod, som var utgjutet för att frålsa hans fådernejord. En lumpen vinst har i hans ögon haft större vårde, ån hans fosterland. Hans Gud har öfvergifvit honom, likasom han öfvergaf sin Gud, för att råcka handen åt sina sorhundsbröder från afgrunden. Magyarer, ålskade bröder! tadlen mig icke derför, att jag kastade mina blickar på denne man och afstod min plats åt honom. Det var nödvändist; ty folket hade fått förtroende för honom, håren ålskade honom och han hade vunnit ett inflytande, hvaröfver jag sjelf skulle varit stolt. Och det oaktadt svek denne man nationens förtroende och vedergållde hårens kärlek med hat. Förbanna honom, du magyarfolk! Förbanna det qvinnobröst, som icke hellre sinade ån gaf honom sin mjölk. Jag tillber dig, du mest trosasta af alla Europas nationer och jag t tillber den frihet, för hvilken du kåmpat så stolt och manligt. Frihetens Gud skall aldrig utplåna dig ur sitt minne. Var för evigt vålsignadt! Mina grundsatser hafva icke varit Washingtons och mina handlingar icke Wilhelm Tells; men jag önskade en fri nation, så fri, som blott Gud kan göra menniskan. Och du år fallen, vissnad, men som liljan, hvilken till ett följande år utslår sina blommor ånnu yppigare ån förut. Du år död — ty har din vinter icke kommit? Men den skall icke vara så långe, som din olycksbroders under Siberiens iskalla himmel. Nej! femton nationer hafva gråst din graf, men den sextondes hårskaror skola komma och frålsa dig. Blif trofast, såsom du varit till detta ögonblick. Tag bibelns heliga ord till ditt rättesnöre. Upplyft ditt hjerta till bön för de hådangångne, men uppståm icke din egen psalm, förrån du hör det befriande folkets kanoner genljuda mellan dina berg och dåna i djupet af dina dalar. Farvål, åskade bröder! Farvål, kamrater, landsmån! Tånken alltid på Gud och måtte frihetens englar stådse vara med eder. Förbannen mig äicke! J kunnen med råtta vara stolte, ty hafva icke Europas lejon rusat ur sina hålor, för att tillintetgöra de upproriske?? För hela den civiliserade verlden skall jag förklara er för hjeltar, och ett hjeltemodigt folks sak skall upptagas af den friaste nation på jorden, det friaste af alla fria folk. Farvål, du land, som år fårgadt af de tappres blod! Bevara dessa röda mårken. De skola en dag vittna om dig. Och farvål åfven du, Ungrarnes unge monark! Glöm ej, att mitt folk icke år beståmdt för dig. Himlen ingifver mig den förhoppningsfulla öfxertygelse, att den dag skall upprinna, då du fär inse detta kanske på Budas grusade murar. Den Allsmåktige vålsigne dig, ålskade sosterland. Tro, hopp och kårlek! Hltrikoeoa niheter