Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1849, sida 2

Kossuths afsked till sitt sosterland k). Farvål, mitt ålskade sådernesland! Farvål, du magyarens land! Farvål, du sorgens land! Aldrig sär jag mer skåda petsarne af dina berg, aldrig mer gifva namnet fådernesland åt den ålskade jord, der jag med modersmjölken insöp kånslan för friheten och det rätta. Förlåt, o förlåt honom, som hådanefter år dömd att irra omkring långt från dig, emedan han stred för din vålfård. Förlåt honom, för hvilken numera blott den jordflåck år fri, på hvilken han knåböjer med en hand full af dina söner, det öfverumna Ungerns trogna söner. Min sista blick år fåstad på dig, mitt fådernesland, och jag ser dig nedböjdt af småärta. Jag. skådar in i framtiden, men denna framtid år hölja i mörker. Dina slåtter åro genomdruckna af blod, hvars rodnad den grymma förödelsen skall förvandla till svart, till sinnebilden af sorgen öfver de fruktlösa segrar, som dina söner tillkåmpade sig Öfver din heliga jords gudahådande fiender. Huru många tacksamma hjertan hafva icke uppsåndt böner till den allsmäktiges thron, huru många tårar hafva icke strömmat från sin kållas innersta djup, för att anropa om förbarmande! Huru mycket blod år icke utgjutet, för att bevittna, att magyaren tillbeder sitt fådernesland och förstår att då för det. Och likvål försmåktar du i slafveri, du min kårleks land! I ditt eget sköt skall då den lånk smidas, som år beståmd att fjettra allt heligt och uppbåra allt hådiskt! O, allsmåktige Skapare! om Du ålskar Ditt folk, som Du gaf seger under vår hjeltemodige stamfader Årpad, så bönfaller jag Dig om att ej låta det nedSjunka i förnedring! Jag ropar till dig, mitt sosterland, från min förtvillans afgrund, och medan jag ånnu står på tröskeln till din jord. Förlåt, att för min skull så många af dina söner utgjöto sitt blod för dig. Jag stred för I dig, jag hoppades för dig oc h gör det ännu i detta dystra ögonblick, då ordet ssörtvislan står skrifvet på din panna. Jag höjde min röst för dig, då menniskorna sade till dig: var slaf. Jag omgjordade mina lånder med svårdet och grep den blodröda fjederbusken, äfI ven i det ögonblick, då de sade: edet finnes icke långre ett magyariskt folk på magyarens jord.Tiden har skrifvit ditt Ode på din historias blad med svarta och gula bokståfver — döI den! Nordens koloss har beseglat denna dom, men det glödande jernet från öster skall smålta detta insegel. För dig, mitt fosterland, som blådt så mycket, finnes ingen barmhertighet: förtår icke tyrannen sitt bröd på de högar, som uppstaplats af dina söners ben? Den otacksamme, som du födde med ditt dfverflåd, han reste sig emot dig; han reste sig mot dig, denne förrådare mot sin moder, för att tillintetgöra dig. Du har fördragit allt; du har icke förbannat din tillvaro, ty i din barm och högt ofvan alla sorger har hoppet valt sin boning. Magyarer! Bortväånden icke edra blickar från mig, nu då mina ögon drånkas i tårar öfver ) Skrisvet under hans vistelse i Orsova.