Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1849, sida 1

——kp ——ö—ä— ——— — inre öra och renade sinnet från de intryck som lektionernas besvårligheter qvarlemnatSom då, skulle jag ånnu nöjd spela mina åtta timmar, hade jag blott ett hem att gå till när den sista vore utspelad, der jag kunde möta dem jag ånnu ha kåra och sluta dagen i förtrolighet och kårlek. Att vara fattig år ej det vårsta för ett ungt fruntimmer af vårt stånd, men att vara utan hem och utan en omgifning, vid hvilken man kan fåsta sig, och vid hvilken man eger några gemensamma intressen, det år den största olyckan, detförutan blir det så töcknigt dfver lifvet och så kallt öfver hjertat; ja, sjelfva åsynen af andras lycka blir oss ofta bitter genom påminnelsen, som den våcker, om allt hvad som fattas oss. Det år ett ångsligt bref, det hår, men till dig kan jag ej skrifva om annat ån det, hvarpå jag mest tånker. För halfannat år sedan skulle du ej kunnat förestålla dig att jag någonsin skulle kunna skrifva en dylik epistel. Då dansade endast glada tankar och förestållningar förbi min sjål; det år först sedan jag blifvit skild från allt som varit mig kårt, som hvarje dag lärt mig lågga en ny stafvelse till denna jeremiad.