Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1849, sida 1

jag så bra kunna taga mig ut på egen hand, ty då ginge det an. Då skulle jag kunna bilda ett litet hem för mina yngre systrar, der vi genom gemensam slit och arbete och inskränkning af våra lefnadsbehof skulle kunna föra ett oberoende lif och dela ljuft och ledt med inbördes tillgifvenhet. Vi skulle på det sättet ånnu kunna vara lyckliga så som står oss åter att vara det, men det går icke an för verlden så unga som vi åro, och att trotsa hennes bud och domar, det kunna vi icke. Men då denna verld ålågger den unga qvinnan, som en oeftergiflig fordran, att ega skyddet af ett familjehem, hvarför stiftar hon ej ett sådant för de hemlösa, ett, der de som systrar kunde samla sig och med frihet få gagna efter sin förmåga? -Ack Sophie, hur mycken sållhet skulle ej kunna uppspira från arbetsamhet, gemensamhet och inbördes kårlek, der de voro planterade i jordmånen af ett hem. Då mamma lefde och vi voro hos henne, hur lycklig kånde jag mig ej, då jag slutat min åttonde speltimme på dagen, och tänkte på att jag varit nyttig för er allesammans? Jag somnade då så godt når qvållen var inne, eller låg ja och satte alla mina glada och tillfredsstållande kånslor på melodier, som fröjdade mitt.