Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1849, sida 1

BBii3 — samhet, och man måste våcka, understödja och utbilda densamma. Bland de föremål, tillhörande assärslifvets utbildning, hvilka det åligger styrelsen att företrådesvis omfatta, anse vi oss böra nåmna såttet, hvarpå rikets assårslif i dess gemenskap och vexelverkan med utlandet bedrifves. Man kan hår icke öfverlemna allt åt den enskilda företagsamheten och spekulationsandan, ehuruvål de böra erhålla den högsta möjliga frihef, som med det allmånnas båsta år förenlig. Man måste utan tvång leda företagsamheten och spekulationsandan genom klokt beråäknade kommunikationsanstalter med utlandet, genom beredande af de ersorderliga hjelpmedel, hvilka ett förståndigt inråttadt sinanssystem anskaffar och hvarförutan några större framgångar icke åro möjliga, samt slutligen genom hvarjehanda uppmuntringar och understöd, hvarpå en omtånksam styrelse alltid har tillgång. Förbiser man dessa omståndigheter och öfverlemnar allt åt slumpen, måste följden blifva, att rikets affarslif råkar in på hvarjehanda afvågar samt tvingas att i fråmmande land söka de stödjepunkter, som det saknar i hemlandet. I Sverige har man i omförmålte hånseenden hufvudsakligen inskrånkt sig, åtminstone under de sednare regeringsperioderna, till sådana prohibitiva åtgärder, som enskilta interressen förmått att göra gållande uti tull-lagstiftningen; men för öfrigt har man lemnat saken vind för våg. Följden har också blifvit, att Sveriges aflårslif i dess förhållande till utlandet står på en allt för mycket underordnad ståndpunkt. Vi befinna oss nåra nog i ett slags slaf-tillstånd under utlåndske affårsmån, och i affårsverlden år Sverige till en stor del endast en liten förstad under den fria riksstaden Hamburg. Hvad Lybeck var för Sverige vid Gustaf I:s antråde till riksstyrelsen, synes Hamburg snart fårdigt att blifva för det nnvarande Sverige, når man frånråknar den åtskillnad, som år en följd af föråndrade tidsförhållanden. Största delen af våra penningetransaktioner med utlandet åro beroende af Hamburgske köpmån, och dessa blifva, medelst år från år förökade kapitalsummor, sörlåggare för vår handel, vår industri samt till ochmed för vår bergslaghandtering och vårt landtbruk. Vi medgifva gerna, att Sverige såsom ett mindre och fattigare land alltid måste i viss mån blifva beroende af penningemarknaden på de stora utlåndska handelsplatserna, men vi anse det vara ett groft fel hos de styrande att låta landets beroende under utlåndska kapitaler på ett i många hånseenden skadligt vis tillvexa uti kolossal skala ooh monopoliseras på ett enda stålle, utan någon fördel af konkurrensen med andra platser, utan att ringaste tanka synes vara fåstad på dessa skadliga förhållanden, och utan att ringaste åtgård Wdtages för att inom riket bilda utvågar, som kunde åtminstone i någon mån ashjelpa det onda. Man kan visserligen invånda, att det år låttare att anmärka felen, ån att afbjelpa dem; men vi tro dock, att det redan år en vinst att kånna dem, helst denna kunskap måste föregå afhjelpandet. Vi hysa derjemte den ö öxertygelsen, att det anmårkta onda ej ånnu år af svårare beskaffenhet, ån att det kan botas, och ehuruvål vi icke nu framstålla de