Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1849, sida 1

friherrinnan utgjöt sig i den penndran, som ådelheten af hennes våsende, och den rena, djupa kånslan af hennes handlingssått ingifvit henne, och slutade med att anmärka,-ati liksom alla sköna blommor ega sitt hemland der de vexa vilda, vårdade af ingen annan hand ån naturens, så ha också alla menskliga dygder sitt hjertas jordmån, der de som naturbarn blomstra rikast, och med orått gör man uppfostran och bildningen till deras moder.Emelies och Theodors visit blef icke lång, den inskränktes till den mest fransyska form och friherrinnan å sin sida gjorde denna gång intet för att försvenska den, utan tånkte endast på att begagna första ledighet för att besöka den unga Willfridska familjen. Der var idel sorg och klagan; der fann medlidandet, vålgörenheten och omtankan ett stort fält för sin verksamhet. De unga, vackra, ålskvärda systrarne, mot hvilka lifvet och menniskorna för några månader sedan så vånligt och tjusande lekte; hvilken skola af lefnadserfarenhet hade de ej sedan genomgått, och hvilken stod dem ej ännu till möte? Når döden och fattigdomen upplösa hemmets fåste under barnens fot, hvad blifva dottrarne sedan, annat ån lekbollar för ödets vindkast? Sophie och Therese drefvos så i hamnen af sriherrinnans moderliga beskydd,