den den arbetande klassens bildning, vetande och sedlighet har åfven på ett förfårligt sått blifvit håmnad, vål icke ensamt på upphofvet till det inom nåmnde klass rådande ekonomiska och moraliska elånde, bourgeoisien, utan på hela folket; men den har dock blifvit håmnad. Englands brottmålsstatistik lemnar upplysningar derom, som kunna komma blodet att stelna i ådrorna, och handen att fålla den penna, som upptecknar desamma. Det år fasansfullt att skåda, huru brottmålen på icke fyllest 4 decennier år från år ökat sig. Ensamt i England och Wales utgjorde år 1842 antalet af arresteringar för kriminalförbrytelser 31,309, då det år 1805 uppgick till blott 4,605. Se hår en tabell öfver den progressiva tillvexten af ifrågavarande förbrytelser: år 1805 — 4,605 1810 — 5,146 1815 — 1,898 1820 — 13,709 1825 — 14,437 1830 — 18,107 1835 — 20,701 1840 — 27,187 1841 — 27,760 1842 — 31,309. Sådana fakta, sådana kalla, ovederlåggliga beråkningar tala mera ån hela sidor, fulla af kånsloutgjutelser, vore ån dessa förestafvade af det varmaste, det för mensklighetens vål mest ifrande hjerta. Vi hafva nu i korthet betraktat de förhållanden, under hvilka den engelska arbetsklassen lefver; låtom oss nu af de fakta, som blifvit anförda, draga de slutsatser, hvilka de, så att såga, sjelfmant gifva oss vid handen! Om en individ tillfogar en annan sådan skada, att han deraf ljuter döden, så benämna vi en så beskaffad handling dråp. Om gerningsmannen på förhand kånde, att den skada, som han tillfogade den andra, skulle förorsaka dennes dåd, så kalla vi hans handling mord. Men om penningemånnen, om bourgeoisien försåtter tusentals roletårer i ett sådant tillstånd, att desse måste då en förtidig, en onaturlig död, en dåd lika såker och våldsam, som om den hade blifvit dem tillfogad med ett svård, eller en kula; om de beröfva tusentals arbetare de medel, som åro dem nådvåndige till lifvets uppehålle; om de intvinga dem i förhållanden, under hvilka de icke kunna lefva; om de med lagens Jernarm qvarhålla dem inom dessa skrankor tills åndtligen döden befriar dem ur deras elände; om de veta, alltför vål veta, att desse olycklige oundvikligen skola falla såsom offer för de hårda vilkor, som de föreskrifva dem: så år detta bourgeoisiens handlingssätt lika så vål ett mord, som en af en enskilt individ begången mordgerning, men ett hemligt mord, ett lönnmord, ett mord, för hvilket ingen kan taga sig till vara, emedan ingen ser mördaren, emedan alla och dock ingen år mördaren, emedan slagtoflrets dåd har utseende af att vara en naturlig, och emedan mordet så att såga år begånget cum gratia privilegio. Ett mord är och förblifver det i alla fall; det år både såkert och obestridligt. Vi hafva hår ofvan sett, att Englands bourgeoisie dagligen och stundligen begår sådana handlingar, som arbetaretidningarne med full rått kalla sociala mord; vi hafva sett, att den försåtter arbetaren i ett låge, i hvilket han icke kan behålla sin helsa, icke lefva långe; vi hafva sett, att de vilkor, den föreskrifver arbetaren, åro så hårda, att endast den yttersta nåd kan tvinga honom att gå in på desamma; att hans kropp så till sågandes stycke för stycke pinas till döds; vi hafva åfven sett, att den har fullt medvetande af dessa sina handlingar, att den begår dem med den kallaste, den mest isande öfverlåggning och beråkning: vålan då! hvem kan med den minsta skynt af moralisk råttmåtighet klandra de olyckliga ofiren, att de söka afskaka sig bojorna, att de resa sig upp emot mördarne, att de å sin sida sökt