Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1849, sida 1

Marias hand och kysste hennes vackra, höga panna. Det låg ett vårde i denna handtrycknins, denna kyss som lockade tårar i Marias ögon; friherrinnan öppnade mot henne sin famn och Maria sjönk. mot hennes bröst med en kånsla af verklig sållhet; barndomens glada dagar, och lifvets skönaste dikt sloto upp på minnets flod och speglade sig ett ågonblick i dess våg med glansen af sin fordomfårg. Under denna omfamning öppnades dörren och Theodor och Emelie intrådde. Maria öfverraskad af denna ovåntade syn, gaf till ett lått anskri och fattade bleknande i en stol, mot hvilken hon svinlande negföll. åfven Theodor blef blek och sökte förgåfves dölja en stigande sinnesrörelse. Vatten, fort gif hit vatten-! utropade friherrinnan, stödjande Maria; Theodor ilade till. Vid ropet vaknade Maria ur sin ögonblickliga svimning, fattade sig med snabbhet och styrka, våndande sig med handen öfver ögat, från Theodor och sade med en röst, som blott den största ansträngning gaf stadga: -Det behöfves ej, allt var blott en hastigt dfvervåldig gande känsla — den år förbir! och med en lått svåfvande hålsning, aflågsnade hon sig. Verkan af detta upptråde på Emelie har vi redan förut låtit låsaren förstå. Maria hade ej förr lemnat rummet innan