Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1849, sida 2

ÖDÖD ———— — (—l—: — — på Hedvigs krage, men brukas det ej dubbla spetsar mest nu?— Pet år vål möjligt; jag vet inte så noga. . . . Klary, sade Hedvig efter ett par minuters uppehåll och med en liten svåfning på rosten, kapten Klary... -Kapten Klary — ha, ha, ha! Det var ett pikant insall! Min nådigaste fröken Rosenljung, hår handlas om att Odmjukligen anhålla, det ni tåcktes taga er plats i sossan. Och Klary reste sig upp från sofrhörnet, gjorde en vördnadsfull bugning och gick mot Hedvig. att bjuda henne sin arm. — Åh, se der ha vi fremmande, tror jag. Grannbesdk om jag ser rått. Det år åndå landets delice. Tvenne damer tror jag, eller hur?— ÄJag ser det inte ånnu, tråden skymma.— -Tråden, såger du, vagnen år ju redan så godt som vid gården. — Jaså, svarade Hedvig och torkade sig i ögat, ty det var der som det skymde. De ankommande voro friherrinnan Agathen, som lik alla andra, som så kunde det, med sommarns annalkande lemnat hufvudstaden, och nu återflyttat till sin återtagna egendom, Gransjövik, med sina barn Ida och Severin samt Sophie Wilfrid. Hvad Severin angick,