Maria eller Familjehemligheterna. AfS. e.der. (Forts. fr. N:o 272). Inledningskapitlet till min framtidsroman har jag genomlefvat utan att en enda teckning deraf stannat på dina blad, du min kåra sramtidslegend! Voro de sköna bilderna det innehöll, för svåfvande, för drömlika för att sångslas? Nej, men Jag har gungat på vågor, vågor af vexlande nöje och förtjusning, blicken har icke varit stadig, hur skulle jag kunnat teckna? Ack, natur, du lugnets och herrlighetens spegel! Jag har åter blickat i dig och lifvet synes annorlunda — arbete, nytta, skönhet och glådje, se der dess mening och mål. vO, hur ljuft att söka och fånga dessa vid sidan af honom, som jag ålskar! — Jag har alltsedan jag lårde kånna och ålska klary, som ett tanklöst barn blott dansat fram på de rosor hans kårlek strödde för min fot, och betraktat framtiden som en lek; men år det för att dansa och leka som jag bör lefva och tillhöra honom?