skånka, och inga andra begrepp, om sin person och dess lilla betydenhet, ån dem egenskapen att som ett anspråkslös bihang, af broderlig nåd, få åtfölja en vacker, ålskvård svågerska på dess lustvandringar i i stora verldens paradis, kunde inge, och helt hastigt se sig framförd såsom en liten hufyudperson i denna verlds gudomliga scener, en Eva vid en den goda tonens heroiska Adams hand, att detta, såge vi, kunde förbrylla och såtta litet öfvermod i en sjuttonärig flickhjerna, torde vål ingen förundra sig öfver eller med billighet kunna så strångt klandra. Det följande af vintren blef för Hedvig en oafbruten kedja af lustbarheter och förströelser. Hela verlden var så leende och glad för den unga nyförlofvade. Hon hade kommit i ett helt nytt förhållande till denna verld, af hvilken hon nyss kånt sig ha så litet att fordra. Nu hur annorlunda! Hvilka önskningars uppfyllande hade hon ej att af henne utkråfva? Det föreföll Hedvig stundom som befunne hon sig i en dröm, på hvilken en vacker morgondag skulle följa, men hon log vid denna tanke och sade vid sig sjelf: Denna morgondag heter aldrig, och så gick det vecka ut och vecka in, från bal till bal, från nöje till nöje vintern igenom. (Forts.)